Ibland går det bra och ibland sämre.
I början av veckan apporterade hon 7 vittringspinnar på raken, en efter en och jag trodde faktiskt någon amputerat bort hennes näsa…jag bara QUE?
Fick lite panik, tänkte efter i några dgr, stoppade in näsarbetet igen och vips förstod hon igen. Tänk att man kan gå upp som en sol och lika fort ner som en pannkaka!
Rutan som varit hennes säkra grej, gick åt skogen när hon fick köra konskick en period kombinerat med att jag var osmart när jag tänkte och det slutade med att hon sa, kolla morsan, här står fyra koner!!!! Ballt va? Eller jaha det är såhär rutan funkar nu? Lär sig snabbt nya saker…Men det är också på väg att bli bra igen;-)
Fjärren, har vi haft så svårt att få till bakåtsitten. Men, med lite fokus på annat än själva skiftet så börjar det se bra ut. Idag körde vi skiften på låååånga avstånd och det gillar den lilla hunden. Ju svårare desto bättre. Och det gäller det mesta…En nackdel med en hund som har stort självförtroende och tror allt är lättplätt är att hon just tror det är så enkelt…att det blir tokigt!
Apporteringarna börjar också ljusna och hon har nu bråttom att att bromsa in för att ta hem apporten Där har jag jobbat med farten tillbaka istället för gripandet som varit dåligt eftersom hon inte hinner bromsa.
Som en bonus på allt har vi börjat träna ligg igen….haha det borde hon ju kunna men nja dom är inte så snabba som dom borde;-) när jag rör mig och efter att ha sett ett par riktigt snygga lägganden på en kompis hund så blev jag inspirerad! Nu börjar dom se lite kraftfulla ut också…
Vad skulle man göra utan sin fyrbenta kompis som gör om och gör rätt med både lycka och glädje? Och inte minst jag- utan mina träningskamrater? Som både tänker åt en och hjälper en att samla tankarna vettigt. KRAM till er! Ni är BÄST!
KAJSALIGANS 