Det hela är ganska komiskt och blev absolut inte som jag tänkt mig. Inspirerad efter kurs med Dawn Weaver (mer om det senare) och peppad av positivt tänkande av Åsah med flera,  bestämde jag mig för hur vår tävling skulle gå till. Mål: positiv upplevelse! Planerade hela tävlingen, från uppvärmning till avslut. Plan A-B-C mao. Jag behöver det för att styra mina nerver och för att istället fokusera på de rätta sakern under tävlingens gång. Det gjorde att jag för första gången i lydnadsringen kände mig ganska okej med situationen. *glad* Och naturligtivs påverkades känslan av att jag rörde mig ganska bra på plan. Tack Iris;-)

Målet var att ge min fina lilla hund en positiv upplevelse genom alla moment . Oavsett om hon inte gjorde rätt. Tänkte bara visa henne att hon inte kan göra fel och att det bara är att göra liksom. Blir det fel så har jag inte tränat det tillräckligt helt enkelt. För det hade vi inte. Jag vill att hon ska uppträda schysst och då krävde jag det även av mig själv. Hela vägen. Trots att det gick på agilityplan. Hjälp! När jag insåg att det var på agilityplan där hon en gång börjat sin agilitykarriär tänkte jag ställa in. Jag vet ju hur hon söker hinder och blir fixerad…hur fan skulle detta gå egentligen. Samtidigt har hon blivit bättre med den träningen vi gjort de senaste månaderna där vi skippat all förväntan på agility vid lydnadsträning. Så vi körde på…startade som nummer ett! Resulterade i att hon blev lite störd av agilityplan men främst vid linförigheten och vid ett uppsättande för då hade hon sett hindrena, annars gick hon som väntat, lite osäker på ställ och lägg vilket påverkar utförandet lite grann samt även lite för glad på tandvisningen;-). Vi fick vårt första pris och vann  dessutom klassen. Hur glad kan man bli ? 😀

Roligast av allt är att vi nu kan träna de roliga sakerna-weee! Ska träningstävla på torsdag och då blir det tvåans moment. De flesta behöver bara putsas till lite och sen kör vi tvåan också.

Nu ska här tränas….

På en hylla på akademibokhandeln stod en bok som fick mig att titta lite extra på omslaget.
”Det blir alltid som man tänkt sig”* sug på den en stund…..hm. Känns skönt i mun eller hur?

Bläddrade lite i den och tvärt emot den här typen av böcker som ofta är metodiska och opersonliga, verkar den här ganska personlig och nära på nåt sätt.

Nu har jag börjat läsa den och tänkte dela med mig lite av det som står och hur jag tolkar det. Det här ämnet intresserar mig och på tok för sällan diskuterar man det. Vore kul om några hakade på!

Man kräver fokus och attityd hos hunden. Koncentration och uthållighet men vi glömmer ofta oss själva. Vi är liksom inte så viktiga. Träningen ligger i fokus men resten då?

I det första kapitlet som handlar om att hitta sina nyckelord fastnar jag direkt. För att finna rätt anspänningsnivå och rätt mental inställning kan man försöka ha tre ord i bakhuvudet.  I vilka situationer kan man då tänka sig behöva dessa tre ord?  I mitt fall är det oftast hundrelaterat. Allt ifrån vilken inställning jag har till lydnadstävlingar till tankar om vem vill man vara som människa. Svårt. För att hålla sig hundrelaterad akn jag ställa mig dessa två frågor:

Hur vill jag vara inför min hund när vi går in på agilityplan?
Det svåra med det här är att samtidigt som man är taggad att få köra agility så vill man ändå spegla någon form av känsla av att ”jag vet var vi ska”. Har ni sett en taggad GPS? nä tror inte det är så jättebra egentligen. Man kommer nog fram fort, och fel. Ibland känner jag mig så.

Hur  vill jag vara inför min hund när vi går in på lydnadsplan?

En vis kvinna sa en gång till mig att ”ladda till 80 procent innan du går in, men först när du står och ska ge startsignalen går du upp på 100 procent”. Det ligger väl en viss sanning i det eller hur?

Så vad vill man ha för tre nyckelord när man går in i starten och ska köra? Vad vill jag ge för sinnestämning till min hund? Det är dessutom sådan skillnad på vad olika individer behöver. Jag tror att Mini behöver tro att hon har en vägvisare med sig som kan vägen-för annars tar hon den själv. Samt öppen i huvidet för jag behöver kunna ge mig själv instruktioner dvs minnas banor, handling etc. Tredje borde bli glad. För jag vill alltid förknippa agility med att jag är glad.

Mina tre ord blir då:

GLAD, ÖPPEN och VÄGVISARE

När jag tänker efter så tror jag det blir samma i lydnaden. Jag vill utstråla att det är roligt att tävla och att jag blir glad av att göra det med min hund. Öppenheten behöver jag också för att kunna ta in kommendering, min hunds läge och för att hålla fokus. Vägvisare får också bli kvar för jag utstrålar då ett ”jag vet var vi ska” igen. Om jag låtsas at tjag vet det så kommer chanserna att jag gör det öka. Inbillar jag mig.

Så fort jag har tid ska jag fortsätta gå igenom boken här i bloggen. Förhoppningsvis får vi då veta HUR man lär in dessa ord. Det får bli en studiecirkel med mig själv online. Om jag har tur ger ni mig lite kommentarer så jag får bolla lite! Kom igen-jag vet att det finns många som läser men aldrig kommenterar.

Nu ska jag fortsätta få saker att bli som jag tänkt mig. dvs jag tänker aldrig gå lägga mig före tolv. *LER*

Må så gott/ Jenny

*Författaren heter Olof Röhlander. Boken kom ut nyligen, 199 kr.