Det hela är ganska komiskt och blev absolut inte som jag tänkt mig. Inspirerad efter kurs med Dawn Weaver (mer om det senare) och peppad av positivt tänkande av Åsah med flera,  bestämde jag mig för hur vår tävling skulle gå till. Mål: positiv upplevelse! Planerade hela tävlingen, från uppvärmning till avslut. Plan A-B-C mao. Jag behöver det för att styra mina nerver och för att istället fokusera på de rätta sakern under tävlingens gång. Det gjorde att jag för första gången i lydnadsringen kände mig ganska okej med situationen. *glad* Och naturligtivs påverkades känslan av att jag rörde mig ganska bra på plan. Tack Iris;-)

Målet var att ge min fina lilla hund en positiv upplevelse genom alla moment . Oavsett om hon inte gjorde rätt. Tänkte bara visa henne att hon inte kan göra fel och att det bara är att göra liksom. Blir det fel så har jag inte tränat det tillräckligt helt enkelt. För det hade vi inte. Jag vill att hon ska uppträda schysst och då krävde jag det även av mig själv. Hela vägen. Trots att det gick på agilityplan. Hjälp! När jag insåg att det var på agilityplan där hon en gång börjat sin agilitykarriär tänkte jag ställa in. Jag vet ju hur hon söker hinder och blir fixerad…hur fan skulle detta gå egentligen. Samtidigt har hon blivit bättre med den träningen vi gjort de senaste månaderna där vi skippat all förväntan på agility vid lydnadsträning. Så vi körde på…startade som nummer ett! Resulterade i att hon blev lite störd av agilityplan men främst vid linförigheten och vid ett uppsättande för då hade hon sett hindrena, annars gick hon som väntat, lite osäker på ställ och lägg vilket påverkar utförandet lite grann samt även lite för glad på tandvisningen;-). Vi fick vårt första pris och vann  dessutom klassen. Hur glad kan man bli ? 😀

Roligast av allt är att vi nu kan träna de roliga sakerna-weee! Ska träningstävla på torsdag och då blir det tvåans moment. De flesta behöver bara putsas till lite och sen kör vi tvåan också.

Nu ska här tränas….