Efter en del familjära jobbigheter är jag nu tillbaka på banan igen. Känns det som. En mycket fin vän sa något som jag tagit till mig…

”Det är bara att vara ledsen tills man inte orkar vara ledsen mer och sedan vilar man upp sig så man orkar vara ledsen ännu mer. Sen går en tid och då är man inte ledsen lika ofta.  Om du är stark och orkar vara ledsen länge måste du vara stark åt andra hållet och ta ta i dig själv”

Det är väl ungefär där jag är nu. Min omgivning kanske inte märker av detta speciellt mycket men mina närmsta, ja dom gör det. Det är tur att mitt normala jag är glatt och snällt;-) Känner att när jag tränar hund, umgås med vänner, jobbar etc. -då vill jag inte bryta ihop och prata om sådant här. Jag vill ju göra just det jag gör som gör mig lycklig! Dvs.umgås med mina vänner eller träna mina fyrbenta vänner. Den tiden då man samlar sig och mår bra i hjärtat. Den behöver man. Kanske inte betyder så mycket för alla att ens farmor går bort men vi stod varandra nära och jag har liksom känt mig så arg och förbannad på ”någon” och att denna någon tog henne bort från oss. Det var ju inte så här det skulle bli. Så plötsligt. Som sagt, min kloka vän sa att man ses i himlen och det hoppas jag verkligen.

Ibland är det tur man har en hobby man älskar så passionerat! Denna helgen har vi faktiskt lite oväntat varit och valltränat hos Sven några gånger och jag kan säga att jag är laddad till tusen och så även Mini. På lördagen tyckte Mini att jag kärringen kunde dra, hon fixar själv. Sen styrde Sven upp det hela och plötsligt hade jag en ny hund. Tror att det blir mer tydligt det med -svart eller vitt-  när man har manlig röst, för se på fan vad hon hade talanger då… 😉

På söndagen gjorde vi samma sak men med lite andra övningar som vi fick i läxa till nästa gång och vips så hade jag tydligen kommit igång med vallningen igen!!! Såå kul! Tänker höra med Agdala om träningsmöjligheter finns och sen får vi träna hos Anita när det finns möjlighet där också. Det får bli som det blir. Största behållningen är att både Anita och Sven kommit fram till att Mini ska vara på fötterna hela tiden och det känns bra. Hon liksom exploderar annars..ligger och laddar och vill liksom vara på fötter, och hon har aldrig varit en ligghund. Vill av naturen alltid stå..Nu har jag verktyg för att få fram ”lugna” steg också. Nice! Våra Walk on ska inte vara Run on som de var under lördagen. Hon lär sig så snabbt och har varit mycket lyhörd och på söndagen gick hon mycket fint mot djuren. Min fina tjej!! Även jag har antecknat och frågat. Det börjar klarna! Har faktiskt fattat varför jag aldrig fått henne gå fint in i upptaget samt fått mig en tankeställare om min egen pondus. Ibland behöver jag visa var skåpet ska stå och jag har förbannat svårt för det. Men det är faktiskt inte schysst att vara otydlig jämt heller.
Sven körde sen sin yngsta fina lilla hane Tim och vi fick lite uppvisning på vad saker och ting heter och hur det ska se ut och inte se ut. Lärorikt och kul!

Min andra passion heter ju lydnad just nu och vi tränar flitigt. Håller på med lite tankenötter gällande inkallning med ställande samt även vittringen. Tränat en del apportupptag, fjärr och ruta i en period samt andra färdigheter som jag tänkt använda i träning. Jag liksom fastnar i några saker och så pillar jag med dom ett tag.

Agilityn ligger ganska nere just nu. Mest pga foten. Den blir bättre med vilan och om jag bara kommer igång ordentligt med min träning så blir det bra till nästa säsong. Annars får någon annan tävla henne och jag träna henne. Några står på kö redan för att få springa med Minimus, så ensam lär hon inte bli;-)

En annan kul sak som hänt i helgen är att syrran Spice gick VP i helgen och blev godkänd!!! Grattis bästaste Syrran! Blir valpar i framtiden hoppas jag. Vet en som vill ha en då..moi!

Sådär, nu har jag bloggat för ett bra tag framöver. Ska ta upp mina studier igen i november så;-) men kanske får jag lust att blogga ändå. Vi får se.

Må så gott!