Den här sommaren närmar sig sitt slut. Tyvärr. För jag avskyr vintern och har vi tur kommer vi ha en fantastiskt vacker höst först. Jag tänkte njuta av den och försöka boka in någon resa senare i vinter. Eller massor med inomhusträning i Kungsör….det har trots allt varit en skön sommar med mycket lydnad och en del vallning, lite agility och lite semester. Men det tar vi igen sen;-) Galet kul har vi haft, speciellt när en mobil blev stulen från fårhagen. Skrattade så jag grät när vi sedan mötte de nyss påkomna tjuvarna på en hamnpub en stund senare *ASG* men det är en annan historia..hihi.

I början av sommaren tog jag ju Majsan på utredning på Ultuna. Slutade med att jag trodde hon haft hjärnblödning eller en tumör och skulle typ dö. Jag grät och grät…Sen slog det helt om ungefär och hon sattes på kortison och specialisten i Tyskland som läste av plåtarna igen tyckte inte det var någon tumör utan snarare en inflammation eller möjligen en blödning. Men faran var över. Så jag gick från tröstlöst ledsen till förhoppningsfull. Nu en bra tid senare har jag en hund som mår så mycket bättre, är GLAD och lycklig i livet, vill vara med igen och vara sådär underbar som bara en Majsan kan vara med sin speciella närvaro. I LOVE YOU! Under sommaren har hon simmat minst varannan dag om inte varje, till vintern ska vi vattentraska och nu när jag vet att artrosen i höfterna finns så kommer jag givetvis hålla det i schack på olika sätt. Känns skönt att äntligen ha en diagnos och VETA….Ultuna har varit helt fantastiska- Cissi Rhodin-vår veterinär är helt underbar med Maja och är numera ”vår” favvodoktor. Maja svarade inte bra på vanliga antiinflammatoriska och då började hon ana att något annat var fel. Tänk vad bra det kan lösa sig trots att man tvivlar ibland..

Det är inte bara Majas hälsa som går framåt, min egen verkar gå bra med. Nästa vecka hoppar jag på en längre rehabilitering på rygginstitutet i Waxholm. Neurokirurgen där har satt en massa diagnoser, bla är det 1-2 kotan i ryggraden som är påverkade av olyckan. Samt lite annat smått och gott. Men, dom är positiva (!!!) och jag tvekade inte en sekund att hoppa på. Det är ett halvtidsengagemang, minst, att delta och man gör det fullt ut annars kan man hoppa över det. Vilken möjlighet, en gång i livet! Den tänker jag ta för jag vill må bra och göra allt jag vill i livet och inte begränsas! YES!

Under året har jag deltagit i en utbildning för att bli allmänlydnadsinstruktör. Den börjar närma sig sitt slut, vilket är trist för Åsa Klint är fantastisk som lärare och mycket engagerad i oss! Det har varit en intressant period, man gör det ju lite till vad man vill. Har hört från en del håll att det är ju inga nyheter etc som presenteras men jag har aldrig sett det så. Vi har en mycket kompetent lärare och jag har verkligen sett till att få ut så mycket jag kan av både hennes erfarenheter och gruppens. Jag menar, även repetitioner skapar en retning som gör att man tänker till och många gånger utvecklas. Har man  inställningen att man redan kan allt så lär man sig inget…och då är frågan hur bra instruktör man blir då? Är man tillräckligt lyhörd då? kommer man med öppet sinne om att det finns saker att lära, ja då suger man till sig som en svamp och utvecklas. Om vi kunde allt om hund, varför vill vi då bli instruktörer? För mig är det nog mycket känslan i att för det första hjälpa någon med ens hobby men också den sköna känslan av att aha- DET funkade där och inte där och kanske därför att osv….tankegångarna som skapas när man ser olika hundar.

Tidigare i år bestämde jag mig för att jag skulle utveckla min kunskap om hund…inte fortsätta fokusera på bara inlärning utan rikta den specifikt mot hundens mentalitet….ibland kände jag att det saknades i mig och att mycket skedde på känsla. Visserligen fungerade det bra men jag ville ha mer kunskap och sätta ord på saker. Så jag hoppade på allt från kurser för fd polishundstränaren Gyllensten till valpspecial för Ingrid tapper etc. Jag måste erkänna att det har varit så mycket värt! Maja och jag började vår bana med kurser för Canis- för många år sen när det var nytt, men där saknades just denna biten och det tycker jag man kunde känna av många gånger. Jag var inte alltid nöjd med kurserna och jag trivdes inte med kriterierna alltid och inte heller gillade jag att man inte jobbade med individen utan utgick från det observerbara.Jag blev faktiskt osams med en instruktör på kurs för att jag tyckte dom satte dåliga kriterier som bara stressade hunden…ska man jobba frivilligt ska det vara busenkelt för hunden att förstå vad vi vill. Tydligt begränsa alternativen med miljön etc. Inte ett stressigt gissande vilket många nybörjare lätt hamnar i.

Idag är jag ännu mer fast övertygad om att jobbar man inte med individen så missar man mycket av sin hunds kapacitet. Det som finns i hunden ska vi se som något vi samarbetar med- inte bara ett beteende som ska tränas. Hunden är så mycket mer komplex och fantastisk än så…

Nog om det 😉

Vi har varit och tävlat i Norge för T-truppens räkning. DET var en riktig upplevelse, fasiken vad sköna norrskorna är och vilka härligt öppna norska domare som generöst delade med sig av tips och beröm. Vi hade mysigt med gänget som åkte och man hann prata mer med varandra än på lägret.

Mini och, håll i er, även jag, gjorde bra ifrån oss. Jag gick inte som jag hade bajskorvar i byxan och jag förberedde henne inför varje moment utom fjärren. Kändes som vi flöt igenom klassen och det gav fina resultat. Mini verkar hålla ihop fint och hon orkar ganska länge. Nu är inte tvåans program särskilt långt så vi får hålla koll på det. Vår träning i sommar under heta timmar har givit resultat för hon verkar inte särskilt påverkad av att det är varmt när vi tävlar eller tränar. Jag hade även annorlunda förberedelser innan vi gick in, tränade en del innan samt blev kommenderad-tack Katta, samt gick in på plan på ett annat sätt. Jag måste ju testa, det är tredje gången hon startar en tävling och denna gång ville jag testa nytt. Nu är vi riktigt inspirerade och tränar för trean och eliten. Film kanske kommer om jag orkar ladda upp den 😉

Norge är fantastiskt vackert och vi bodde vid Skagerak och det var underbart!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mini ville gärna ta livet av sig i vågorna..galna hund…
Vi åkte i Maries fina Yeti och bara det var en skön körupplevelse. Fattas bara auto-pilot. Tycker det var lite dåligt att den inte hade det…;-) På vägen nattade vi ihop med Katta och Johanna.

Tänk vilka fina människor man träffat! Så glad för er ska ni veta 😀
Truppens ledare har varit fantasiska coacher och väckt många tankar och idéer.

Resan hem kan vi väl glömma och även gpsn subban som körde fel hela tiden. Hon längtade hem till Sverige….

Nu ska jag njuta av den sommar vi har kvar och kanske åka och bada med Minsann. Maja hänger bara hos min mamma nuförtiden då dom aldrig släpper taget om henne. Hon är lycklig där och det är viktigast. Hon förtjänar allt…
Jag får väl tillbaka henne efter sommaren om jag har tur… 😉