Mini och jag har även hunnit tävla lydnad och om det inte varit för en nollad dirigeringsapportering kunde vi kammat hem finfina SM-poäng. Nu fanns det dock ett ”om” så det blev istället ett fint första pris! 271 poäng och det känns häftigt! Det är jag mycket glad för men framför allt att hon gick ff hela programmet mellan momenten och höll ihop helt jävla bra ända till slutet-om jag får säga det själv…! Hon känns stark! Sommarens vallträning, simmande och överlag träning har gjort susen! Det som gått mindre bra innan börjar gå bättre och nu ska vi bara tävla och köra ihop oss lite till.

Egentligen kanske man borde känna pressen att avancera och kvala till SM och åka på rankingtävlingar osv osv. Vi har ju varit med i talang och är landslagswannabees eller? Ha ha! Borde känna hur prestationsångesten jagar en. Men nä.  Jag har lagt all prestationsångest och stress i papperskorgen för länge sen och det tycker jag fler borde göra. Livet är för kort för att bry sig och engagera sig i vad andra tycker om mig och min träning. Livet är ibland så kort att vi borde satsa och sträva efter att njuta av våra fyrfotingar och all den kärlek dom ger oss. Njuta mer av ”görandet” och mindre av resultatet. Vi är inte värdet av våra prestationer! Det är värdet av vägen dit som gör en lycklig. Känslan av att vara del i ett sammanhang -together!

Tävlandet är vår fantasi och en uppgift vi som förare måste ta på oss att klara. Kan vi inte det är det dags att fråga sig själv varför man tävlar. Tävlar man för att prestera och självförverkliga sig själv så behöver man klara den pressen och kanske jobba med sin självkänsla och mentala styrka. Eller tävlar man för att det är så in i vassen skoj att kämpa och träna mot ett mål?

Alla behöver inte vilja samma. Jag personligen vill bara träna hund med mina bästa vänner och ha kul på vägen mot våra mål. Ska det vara så komplicerat kära vänner? 😉 jag vill nå framgångar men på det sätt jag vill och har lust med.  Inget annat är värt min fritid och mina tankar. Detta styr jag! Lätt att säga eller hur? Men tänk på saken…jag väljer att träna hund för tävling och då väljer jag även vad jag vill och har lust med. Eller hur? Jag är verkligen inte typen som bangar när det blir lite jobbigt och det är väl en del av min styrka. Jag drivs av motstånd och har bra självkännedom. Men det är mitt val och summan av ens erfarenheter. Och jag måste tillägga att ibland handlar det också om ens umgänge och dess attityd. Den smittas man av. Som tur är jag omgiven av underbara fantastiska människor som jag kallar vänner. Dom vill mig väl och dom trivs att vara med oss. Och jag med dom. Det är viktigt. Oavsett mål.

Jag ser fram emot att fortsätta denna otroligt roliga resa tillsammans med min fina Mini. Även fast det ibland känns som att bestiga ett stort berg och stundtals tungt så är detta något vi gör tillsammans.  Framför allt är det något jag valt att pyssla med och det är min uppgift att leda min hund framåt oavsett problem. För oavsett priser och vinster så är det inte framgångarna jag kommer minnas den dag när hon är i himlen (hemska tanke). Nej, det är de vackra stunderna vi upplevt och känt tillsammans. Även de starka stunder man helst vill glömma. Inte fan är det en rosett!  Jag kommer minnas hennes mjuka blick mot mig på morgonen, hennes glädje av att simma, den mjuka pälsen som luktar Nassebus…det vackra blåa ögat som tittar på mig med kärlek, våra fina stunder bland fåren, den oron jag upplevde när hon var valp och sjuk och den smärtan man känner när ens valp inte mår bra. Min finaste finaste Mini…det är sånt jag kommer minnas. Hur hon kunde göra saker om och om igen när vi tränade. Hur hon litat på mig i flera situationer och jag riktigt kände hur starkt förtroendet var. Sånt är stort. Hur hon slickade sig om munnen när en laxbit låg på min tallrik. Hur jag kunde titta på henne och känna sån enorm kärlek och tacksamhet att hon fanns i mitt liv. Jag blir tårögd när jag skriver det här för jag kan inte minnas en endaste känsla från tävlingar där det gått bra. Dom var för stunden fina upplevelser. Men kärlek är något annat. För livet.

Den som har bäst minnen när man dör- vinner helt enkelt!

Den ska jag VINNA!

🙂