Denna sommaren har absolut varit en av de bästa men också en av de mest omtumlande känslomässigt sett. Det gäller att hänga med. Yrkesliv, studier, privat, allt är annorlunda och det känns ibland som att beskedet om pappas dåliga hälsa fick mig att ta många beslut jag aldrig tagit annars. Pappa gick bort för några dagar sedan. Begravningen var dagen efter och vi gjorde vår egen begravning här i Sverige. Det känns konstigt för pappa bodde ju i Chile och plötsligt finns han inte längre. Inte ens där. Jag tror jag fortfarande är chockad. Men det gör ont. Mycket ont. Jag tror dock på att man ses senare när man kommer till nästa steg. Tror att det är ett återseende. 

Jag är inte längre rädd för döden. Det är så många som blivit änglar i min närhet bara den närmsta tiden att jag har ett helt gäng som vakar över mig och väntar på mig. Det känns tryggt. Men det är inte dags för mig ännu. Jag har mycket kvar att göra i livet. Jag saknar er så mina fina änglar. Tänker ofta på er.

Mitt i den här sorgen har jag fått ett fantastiskt stöd från mina underbara vänner och familj vars tillvaro jag aldrig skulle vilja leva utan. Ni är det finaste jag vet…