Att vara jag. Är man någonsin redo? What if?

on

Det var väldigt länge sedan jag bloggade. Har inte haft lust att vara privat på nätet och jag gillar att göra saker lite för mig själv. Man kan säga att det hänt saker i livet som förändrat allt. För alltid.

Men för första gången på länge finns en lust som legat och glött ett tag. Bloggandet är trots allt ett härligt sätt att dela sitt liv, sina tankar och sina upplevelser med andra. Känner att jag har många saker jag vill diskutera, utveckla tankar kring och blogga om helt enkelt.

Som min omgivning vet gjorde jag en gastric bypass för ett år sedan. Det är ingen hemlighet. Det var nog ett av mina bäst beslut någonsin men det har varit en tuff tid med näringsbrist, extrem trötthet, känt mig låg, haft ont och har fortfarande smärtor i bäckenet och länden. Viktnedgången var ju bra men framförallt att jag är mig själv igen. Som jag vägde innan min ”nedgång” som jag kallar den när jag kom hem från australien-livet för tolv år sen.

För andra är jag en ny Jenny, för mig själv är jag mig själv- igen. En skön känsla. Att vara äldre, klokare, mer vuxen och med livserfarenhet. Jag tror vi har lätt för att glömma hur bra vi är egentligen. Hur fantastiska vi är som människor och vi låter livet passera. Jag gjorde det. But I’m back. Att känna igen sig själv är ren och skär lycka! Att vara jag.

Samma vecka som operationen avled min pappa i Chile. Väntat men ändå inte. Är man någonsin redo?

Min finaste vän i hela världen var med om en tragisk bilolycka en tid efter operationen. Det tog hårt. Dels förlorade vi en fyrbent (tårarna rinner när jag skriver detta-det gör fortfarande ont. Hon var inte min men som min egen) dels var det en tuff period för alla inblandade då det var en ordentlig smäll med lång konvalescens. Den desperation jag kände när jag letade efter hundarna vid olycksplatsen vill jag aldrig uppleva igen. Kommer nog aldrig glömma den känslan. Värst har nog varit och det känner jag fortfarande, paniken, över att ha kunnat förlora min vän. För gott. Bara tanken knäcker mig. Vi alla hanterar trauman olika och jag är nog rätt emotionell. Tänker ofta..what if?

Tre anledningar att vara tacksam för livet.

3 kommentarer Lägg till din

  1. Vi i Sätra 😄😄😄 skriver:

    MEN hallå jag är ny sminkad 😖 nu gråter jag med 😪😪 en stor PUSS till dig ❤️

  2. tankaromfenomen skriver:

    Så fint skrivet, saknar lilla Tjocki så. Älskar dig och är så tacksam att du finns i mitt liv!

  3. Katarina skriver:

    Vad härligt att läsa Jenny! Att du mår bra och lever livet! Viktigt att våga görs det även när man trampar folk på tårna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s