Nu har det gått en månad så det är kanske dags för en uppdatering *ler*

Det värsta är att jag knappt har något att berätta om. Vi tränar lydnad lite då och då när inte jag fryser snoken av mig och går sköna promenader i snön! Min nacke är helt paj nu när det är så här kallt och jag är lite irriterad till och från för ibland känner jag att jag skulle vilja amputera bort skallen och nacken. Men sen kommer jag på att det finns värre krämpor. Då känns mina mindre. Faktiskt.

Min fot mår skapligt och jag kan nu gå på platt underlag länge utan problem. Med ostabilt underlag får jag fortfarande ont men det går ju för fasiken framåt! Så härligt! Mitt i allt detta tråkiga agilitypausande har jag funnit lusten till seriös lydnadsträning och inte bara som sidopyssel till agilityn. Detta har resulterat i att jag tog tag i saken och fann mig en coach! Vi startar nästa vecka med privatlektion så jag kommer igång med mina funderingar och frågor inför framtida satsning. Mini tycker lydnad är riktigt roligt nu och jag ser vilken kapacitet den lilla loppan kan få om man får till tankarna lite hos matte. Ibland ska man inte tänka för mycket utan bara köra och se hur det går. Lydnad är ju inte min sport så jag blir lite tveksam och fundersam kring hur jag vill ha det och mycket tid går åt till att tänka teori istället för att bara gå ut och köra praktiskt och komma fram till något as it happens liksom. DET ska jag bli bättre på men jag tror det kommer med säkerheten också. När man inte vet exakt vad man vill ha och bara vad man inte vill ha och samtidigt vill att det ska bli snyggt, blir man stundtals nojjig;-)

Sen är jag lite knäpp tycker somliga för jag tränar helst inte i mörkret då det kan finnas specifika konstigheter hundarna reagerar på just i mörkret men aldrig annars. Många tycker då att man ska träna på just dom störningarna men jag tycker tvärtom. Vill inte utsätta hundarna för situationer där omgivningen stör vårt fokus då det inte är något som normalt händer på tävling. Vad störningstränar vi för då annars? Till vilken nytta? Tränar jag störningar vill jag ha det tävlingslikt. Dvs med ljus och människor och andra hundar. Allt annat är bara onödigt, tycker jag.  Vi tränade faktiskt ute igår kväll i mörkret så med detta sagt sitter jag inte inne och väntar på dagsljus. Men om man jämför med att träna i dagsljus som jag gjorde i morse, med passerande hundar, byggarbete PRECIS bredvid och folk som passerar, =noll störd och fullt fokus=bra träning som hunden förstår.

Börjar få lite ordning med ställandet i inkallning, som jag slitit för att hon ska förstå. Ibland tänker hon inte alls och ibland tänker hon. Hm. Knepigt moment som egentligen borde vara så lätt att förstå. Men ibland går det lite fort för lilla blå och då måste man verkligen plocka isär det och vara övertydlig..då säger hon : jahaaaa……sötnosen!

Apporteringen går fint och nu har jag lovat mig själv att endast träna transporten tillbaka och inte skicka henne mer. Hon äääälskar apportering nu. Lite för mycket ibland så idag har vi jobbat med att bara belöna dom perfekta upptagen och inte fort ut och pang på. Hon får problem med hastigheten som hon inte riktigt kan reglera inför att hon ska plocka apporten. Dock en repetitionsfråga känns det som för på närmare håll tar hon dom fint och korrekt. Lite som när hon var nybörjare i slalom. Oj hur ska jag hinna bromsa nu då…funderar på att använda en target för att hjälpa henne bromsa in och plocka lättare. Vill absolut inte ta bort farten utan snarare lägga in en broms vid apporten och snabbt igång igen.

Fjärren känns rätt i skiftena men stundtals seg och ibland känns det svårt att få in rätt tryck och attityd i skiftena. Måste tänka över vilka belöningar jag ska använda i fortsättningen eftersom jag kört mycket godis ett tag här. Hon gillar ju egentligen mest lek och mat är ju inget viktigt för fröken. Det skulle vara lax då men hur kul är det att gå runt med lax i fickan? färsk ska den vara också….Sushihund!!!

Gah! nu kom jag på allt vi borde träna;-) och som vi påbörjat men inte fortsatt, vittring, gruppmoment etc…

Något riktigt bra är att jag har många semesterdagar att ta ut och iom att jag har världens bästa chef får jag spara dom till nästa år. Eftersom jag lever här och nu och tyvärr påmints om döden lite för mycket den sista tiden har jag bestämt mig för att jobba ihop pengar så jag kan få träna med Bob Bailey nästa år under hans chicken camps. Det har varit en dröm länge och jag tänker ta steget nu. Egentligen var jag på väg att sticka till Slovenien i sommar och träna för Trkman och gå på exciting hiking där. Men, jag inser att legenden Bailey inte blir yngre och att jag bara måste ta chansen-nu!
Har jag riktig tur får jag med mig en av mina bästaste vänner också!

Majsan får mer ont nu på vintern och vi ska till kiropraktorn nästa vecka. Förhoppningsvis kan hon lösa upp lite på platser där hon inte har spondylos. Skitspondylos… annars är hon som vanligt go och glad!

I helgen ska jag jobba natt och dagdrömma om kommande hönsklickeri….

Må så gott och vi höres i Januari! Då tänker jag inte skriva om året som gått och mål för nästa som alla andra utan jag tänker skriva om något så mycket roligare. Tjing!