Detaljer och helhet. Mmm det är sånt man håller på med i hundträningen men vi människor då? Hur kan vi skapa en miljö där människor lär sig lite i taget för att sedan förstå resten? Hur lär vi oss av varandra på en lokal klubb till exempel? Hur får man hunden att våga testa och se vad vi vill? Hur får man människor att göra likadant, testa, göra fel och göra rätt?
Vi är så väldigt på om positivt tänkande i vår hundträning att vi verkar ha glömt bort varandra ibland. Eller? Är det bara jag som känner att vi måste SKAPA miljöer dör människor VILL vara aktiva och lära sig mer? Dom kommer inte av sig själva.
Eftersom jag för några år sen fick möjligheten att, tillsammans med fantastiska människor, starta upp en helt ny agilityverksamhet på en lokalklubb i Stockholm så har jag en del inspiration att dela med mig av. Här kommer lite..
- Oumbärlighets-komplexet– Sträva efter att inte göra dig oumbärlig-dvs behovet av dina egna insatser ska försvinna med tiden. Människor ska bli självgående och dina värdefulla insatser ska inte behövas. Jag vågar påstå att HÄR fastnar MÅNGA eftersom de tror att det blir bäst om de gör det själva och tror att ingen klarar av att göra det lika bra.
- Att vilja vara en del– Skapa möjligheter för andra att ta över uppgifter så som ansvar över träningsgrupper, vinterträning, hinderansvar, andra administrativa saker. Gör detta redan på tidig nivå. Jobba med deras vilja att göra något. Om det blir rätt eller fel spelar mindre roll. Det kommer. Tillsammans blir det rätt.
- Support– Stöd och hjälp dina klubbkamrater men låt dom våga ta ansvar över saker och blir det fel så löser ni det efteråt. Det där steget till att BÖRJA vara aktiv medlem är mycket skört...
- Gemenskap- Skapa gruppgemenskap redan på kursnivå. gör övningar som bondar gruppen, låt folk jobba tillsammans, bli starka och initiativrika med ditt stöd!
- Bullshit–Snacka aldrig skit. Beslut som tagits i exempelvis sektorn är alltid gemensamma (även om du inte var del av majoriteten) och det är viktigt att visa att man är samlade. Beslut som tagits av klubben är tagna och vill man påverka dem får man vara aktiv och delta på mötet, prata med valberedningen etc. Vi ska inte skapa grogrund för missnöjesbullshit!
- Kollektivt tänkande– Bjud in alla, även nybörjare i att delta i beslut eller aktiviteter. Gör det som en grupp! Känslan av att ha inflytande skapar bra gruppdynamik och känslan av att kunna påverka om man vill gör folk nöjda.
- Lika– Ha som mål att på sikt arbeta bort agilitysektorn och placera ut folk från agilityn i olika arbetsgrupper. Då blir man specialist på sin grej och får del av helheten. Hur ska bruksfolket annars förstå vad vi håller på med om vi gör det för oss själva? Att dom inte fattar något är inte ett argument. Det ligger i allas intresse att vara EN klubb, med ett gemensamt TÄS, ett gemensamt HUS, ett gemensamt ja allt! Vi är ju lika värda eller hur?
- Information- ge folk information om vad som händer på klubben, framförallt aktiviteter, möten och annat intressant. Mottar man info känner man delaktighet och oavsett om informationen angår en så har man fått den.
- Skratta mycket- livet är hårt ibland men förbannat kul! Glöm inte skratta mycket och ofta. Det smittar av sig…
- Att du FINNS ska bli det viktiga, inte det du gör- Det är det GRUPPEN gör som blir viktig i slutet.
- TILLÄGG: Respekt för olika åsikter-
Respektera att det finns olika viljor och åsikter. Ibland blir det som man önskar ibland inte. Ens egen vilja, åsikt och intresse får inte gå över till att man trampar på andra för att få sin vilja igenom till varje pris. Det är väldigt oförenligt med gemenskap. Dock tror jag att det är mycket svårt att komma till detta stadie om man håller hårt på ovanstående.
Flummigt och jag har inte tid att konkretisera det mer men kanske förstår någon;-)
KAJSALIGANS 
jättebra skrivet Jenny!! Håller med om att det blir bättre om man får vara med och bestämma, och om man håller sig positiv.. men en sak som du kanske har glömt är att man också måste respektera och lyssna på varandra även om man har olika åsikter… träningssätt är tex en fråga där det kan bli mycket fighter för att man tänker så olika.. men om man kan diskutera och förklara och lyssna på varandra så kan man faktiskt förstå.. sen att man aldrig blir överens gör inget, bara man kan respektera att man är olika!
Respekt mellan träningssätt tycker jag är ingår i allmän NORMAL livskunskap att det ska man banne mig fatta själv;-)
Men jag la till respekt för åsikter och viljor. Dom finns det ju alltid gott om i arbetsgrupper.
VÄLDIGT bra skrivet, Jenny!!!!!
🙂
*tillägg* Det är den inställningen man måste ha, tycker jag. Fast generellt kunde mycket av ditt inlägg lika gärna gälla bruks eller utställning eller TÄS eller klubbköken…
”Lika-punkten” gillar jag särskilt mycket – klockrent!
Tillägg Åsah, jag tycker inte alltid man behöver vara positiv, man kan uttrycka sig negativ på ett kreativt och respektfullt sätt. Då blir man dessutom bemött på ett helt annat sätt…
ja, precis.. det håller jag med om! med positivt menar jag inte att man bara ska se allt som en drömvärld där allt är bra liksom.. men att man är negativ på ”ett positivt sätt” hahaha.. då menar jag kanske lite mer typ konstruktiv kritik istället för personpåhopp eller nåt sånt… att man kan säga saker på ett sånt sätt så att de man diskuterar med inte känner sig kränkt och känner att de kan besvara ens kritik.. om du förstår vad jag menar?
Jag håller med ovanstående talare om att allt detta låter jättebra. Den stora frågan för mig är dock vad man gör när det redan gått snett? Hur ändrar man på ett redan inarbetat ”feltänk”? Det tror jag är en mycket större utmaning. Som bekant är det även i hundträningen lättare när man gjort rätt från början. Jag tror att det är mycket svårare att ändra på inarbetade dåliga stämningar, folk som har tillskansat sig alltför stor makt som de inte kan hantera och där det sitter ett ”vi och dom”-tänk i väggarna som dessutom underblåses av alla inblandade grupper. Om någon har en bra lösning på hur man går tillväga för att börja om och göra rätt får dom gärna berätta. Hur får man ett vettigt klimat att verka i och vilka tidsperioder pratar vi om innan en märkbar förändring har inträtt?
När man är i hela havet stormar så brukar det väl bli så att folk byter klubb, nya former tar vid i både styrelser och arbetsgrupper. Nya krafter kommer med fräscha idéer och tar över tillsammans med gamla erfarna. Men som bekant, blir det alltid lugn efter stormen. Om lugnet håller sig beror på om de nya personerna klarar att hålla ställningarna tills nya stormar kommer och sedan orkar stå emot dem också.
Som jag ser det ur mitt arbetsperspektiv så är ett av verktygen för att klara det -gemensamma värderingar och mål -nummer ett. Finns inte det så har man liksom ingen framtid. Att man först får det i styrelsegruppen och sedan förmedlar det till övriga delar av verksamheten och väldigt viktigt även att få ut det i kurs-verksamheten. Där ligger grunden för framtida aktiva och deras beteende. Vi måste på nåt sätt gro tanken om att vi är toleranta mot varandra och starka tillsammans!
Kan liknas vid en arbetsplats. Får man en bra introduktion som är seriös och målinriktad med tydlig bild om företagets värderingar – så blir man påverkad åt det hållet själv.
Oftast när det inte funkar så handlar det om någon form av intressekonflikt.
Olösta konflikter tömmer energi och jag tror man fort ska ta tag i dom och inte vara rädd för att kommunicera med folk. Rätt som det är visar det sig att man menade samma sak med andra ord. Skillnaden mellan föreningar och arbetslivet är att du har SKYLDIGHET rent juridiskt som arbetstagare att MEDVERKA till att samarbeta. I föreningsverksamheten har man ju inte det och just därför tror jag många konflikter uppstår för folk orkar helt enkelt inte bry sig, dom vill träna hund och inte tjafsa. Så blundar man och vips har man med blundandet givit sitt tysta medgivande fast man egentligen inte menar det. Jag personligen orkar inte tagga på allt i min fritid som man kanske borde egentligen. Till viss del jobbar jag med konflikthantering och jag vägrar helt enkelt hålla på med det även på min fritid. Där går gränsen faktiskt.
Förbannat svår balansgång där. Jag väljer mina konflikter mycket noga. Det ska liksom vara värt tiden. Missförstå mig inte nu bara..klargörande: för mig är konflikt ”sättet” man är oeniga på. Inte att man är oenig bara. Det är jag hela tiden med folk;-) fast på ett sunt sätt. Därför är det uppförandet som är det man måste förändra för att lösa konflikten. Inte att man tycker lika…
Jag vågar påstå att det i de flesta fall är styrelser som är grunden till konflikter som inte hanteras väl. De är valda av medlemmarna och ska således bry sig om klubbens bästa. Oavsett om man klappar varandra bakom ryggen privat. Man har en uppgift och ett uppdrag att förvalta. Arbetsgruppers svagheter syns tydligt när de inte klarar lösa konflikter. Konflikter uppstår alltid, frågan är dock hur man hanterar dem. Där måste en konsensus finnas som ingen snackar skit om utanför styrelserummet efteråt. Alla beslut man tagit är gemensamma även om du inte varit på majoritetens sida.
Jag har många goda exempel att hänvisa till vad gäller styrelsers oförmåga att visa någon form av gemensamhet och ledarskap inför medlemmarna. Dock var inte denna bloggens avsikt att ta upp detta så jag skippar det då det knappast vore konstruktivt att snacka om det så här långt i efterhand. Jag har tagit upp det direkt med berörda personer och det räcker för mig.
En fungerande kommunikation mellan styrelse och sektorer/arbetsgrupper är väl också en sån sak som ligger på topplistan. Prata om hur man ser på sina respektive områden, vad som är viktigt för ens område och varför. Öppna dialoger med respekt för att man kan tycka olika utan att vara dum i huvudet för den sakens skull.
Sen tror jag också det kan vara bra att lösa upp arbetsgrupper som hängt ihop länge och ta in nya som kan ta steget mot nya tider och glömma det gamla. Ja glömma är inte lätt men för att överhuvudtaget komma vidare måste alla parter lägga ner stridsyxan, komma överrens att man gjort fel, för i alla konflikter finns TVÅ parter. Konkret: Här och nu. Vad gör vi?
Inte förrän det är gjort, är man redo att gå vidare. Annars medicinerar man bara symptomen och problemen fortsätter.
Angående tidsperioder så tror jag det är individuellt. Det beror nog på hur snabbt man kommer på fötter och vilken kunskap som finns hos styrelsen samt hur man förvaltar sitt uppdrag.
Du är klok du!
håller med ovanstående , du är bra klok du Jenny! 🙂