Snart är februari slut. Jag tycker veckorna går strålande fort för rätt som det var är det helg igen. Dock blir jag rädd över att tiden…går så fort.

I helgen fick jag vårkänslor och kände mig lycklig av förväntan på nästa årstid. Har jag tur är jag i lite varmare breddgrader nästa år;-)

Träningen med Mini fortsätter och jag måste säga att sista veckorna har vi gjort riktigt fina framsteg. Vi har kommit fram till ett system mellan momenten och i träningen som funkar bra för oss och som är väldigt tydlig för fröken Mini.  Upplever henne mycket mer koncentrerad och jag själv mer avslappnad. Skönt!

Vi har gjort flera lyckade ingångar och ff i olika sammanhang och det börjar bli mer en VANA, läs VANA att det nu går bra snarare än dåligt. Jag älskar den känslan.

Mini & jag liksom …

Tränat i dagarna två med Jeanette som har Minis halvsyrra Sly samt lilla söta ff-underbarnet (som Jeanette skapat givetvis) Maya! Känns som att vi båda gjort framsteg dessa dagar och glatt delat med oss av våra träningsvärldar. Jag ska lära in ett snyggt ligg som jag fått tips om hur-efter att ha sett Mayas tjusiga läggande -och vi ska även fundera lite över mitt gåmönster då Jeanette kittlade dom tankarna. Vi får se vad det blir av.

I övrigt ska jag snart ta tag i mitt gråa hår och bli ännu grå-hårigare. Vittringen. Men jag har en plan!

 

 

Funderar en del över det här med uthållighet. Det är nog en av de delar som fascinerar mig så enormt när det gäller lydnadsträning. I agilityn hade man ju alltid längre träningspass än tävlingsloppets tid (ca 20-55 sek) så där var uthålligheten i själva loppet inte så intressant. Där tycker jag faktorer innan och efter lopp kunde påverka mer. Exempelvis hur tävlingsdagen var upplagd. Behöver man gå på och sen gå av sin hund mellan loppet? Ladda på och av mellan lopp? Kan hunden vila mellan loppen eller störs den av miljön etc? Upplevde även ibland hundar som gav så mycket i ett lopp att de var slut sen. Kondition och hälsa alltså en mycket viktiga grej i sammanhanget. Vilket för mig direkt in på mina tankar om lydnadens uthållighetsträning för hunden. Min egen blir en annan blogg;-)

Det är väl allmänt känt att en bra grundförutsättning för uthållighet är bra fysisk och psykisk kondition. Dessutom oavsett individ. Däremot funderar jag över de små detaljerna i träningen som påverkar mer på individnivå. Några frågeställningar och flummerier följer härnäst:

• Belöningshöjt en miljon delar. Med vänner har jag tidigare diskuterat det här med att vi delar upp saker i så små delar och tränar dessa små delar massor och belönar dem massor. Sen sätter vi ihop dem till större delar och slutligen till moment. Hur mycket belöningshistoria finns i det momentet? MASSOR! och vad gör det med hundens uthållighet? ganska mycket tror jag. Alla de där små delarna har ju förmedlat och byggt en känsla hos hunden som den bär med sig i helheten sen. Just därför tror inte jag att helhetsträning är hela hemligheten som man ibland vill få det att framstå som. Vi gör ju då exakt samma sak fast i stora delar. Jag tror det är mer komplicerat än så…
• Att fokusera på rätt saker. Var ligger energin hos hunden? För Mini tog det energi att vara het och galen vid sidan av plan, det tog mental energi för henne att dra in mig på plan. Genom att ha henne lös upplevde jag att hon kände att hon hade kontroll och lugnade sig. Upplevde det dock aldrig som ett uthållighetsproblem eftersom hon alltid orkat och varit fokuserad, däremot blev aktivitetsnivån för hög och då had ejag en katapult med in och inte en hund;-)
  I lydnaden lägger hon för tillfället mycket fokus på vad som kommer härnäst istället för nu.
• Att orka, fast man är trött. Hur ofta tränar man lite över gränsen för vad hunden orkar? Ska man göra det i den fysiska träningen eller i den disciplinen man uttövar eller helt enkelt hitta på egna moment som man nöter på? Jag vet inte vad jag tycker.
• Självförtroende, har en individ med gott självförtroende mer lust och uthållighet att fortsätta? Generellt så tror jag det. För finns det en vilja så fortsätter man trots att det blir lite motigt.
• Förutsägbarhet, kittla hundens sinnen kontinuerligt både belöningsmässigt men även i vårt träningsupplägg. Blir en mental stimulans speciellt för de hundar som tycker det är lattjolajbans lätt allt. Mini är sådan. Ju svårare desto bättre. Det här tror jag också är väldigt individuellt. En del hundar kan säkert uppleva en trygghet att det finns förutsägbarhet. Men är det uthålligt?
• Relation mellan hund och förare. Att hunden känner en känsla av sammanhang (KASAM). Teorin går ut på att man har någon grundtrygghet att luta sig tillbaka mot när man har det motigt. Sammanhanget gör att man får en förmåga att hantera utmaningar. Teorin gäller visserligen människor men jag tror att en god relation mellan människa och hund kan avspeglar sig på liknande sätt.
• Aktivitet-att orka arbeta fokuserat i både hög och låg aktivitet under längre perioder.

Vad tror ni?

Ja, idag vaknade jag och kände att – wow min ena näsborre är inte täppt. Jag kan andas genom näsborren. Jippie! Så jag och min friska näsborre såg snabbt vår chans att roa oss lite. Utan feber mår man ju nästan strålande.

På klubben mötte vi Johanna och doggarna och sen gick vi typ fem meter på en timme;-) Avslutade med kort lydnad, för vår del ff, rutan och fjärr. Sen brände vi av några affärer också. Såklart.

Nu är hela ligan trötta och nöjda. Jag längtar till imorn. Då ska vi träna igen. Det är så jäkla kul!!!

Men, vi ska tänka på vår vän och mammas gris hela helgen! Mammas gris bara måste bli frisk …!

 

 

Seriöst så trodde jag slutet var nära. Har aldrig haft så hög feber i hela mitt liv! Jag är inte febertypen. Jag är typen som skadar mig, halkar, slår i skallen, gör illa armen, ramlar ned för ett träd etc. Sån är jag. Förkyld och ont i halsen är inte min melodi. Tills i helgen.

Lördag kväll till söndag sov jag i säkert 14 timmar…sen vaknade jag och fann nån jäkla styrka och drog till Bro-håbo och tävlade. Kändes skönt i efterhand men hjälp vad sjuk jag blev sen då! Tack Johanna för sällskapet! Utan dig hade jag inte åkt!

Vaknade måndag morgon av att mina luftrör skrek en outhärdlig melodi. Raka vägen till doktor Irene. Hej astmainhalatorer. Igen, det var några år sen.

Nu ikväll ha rjag haft nästan 40 graders feber och jag skakade och hackade tänder. Brrr…nu 5 timmar senare har det lagt sig lite.

Men antar att den som läst ända hit måste gilla mig på nåt sätt eftersom jag gnällt i flera stycken nu..hehe

Tävlingen gick blandat. Mini sprang mellan ringarna och vi gick stundtals åt olika håll;-) men nu vet vi att det är något vi behöver träna mer på. Ff gick strålande och jag bröt och belönade. Nöjd! Gruppmomenten är som dom är och där är det att träna vidare.  Jag ska vara glad att jag har en hund som gillar att tävla…hon är charmig min lilla Nasse!

I övrigt har vi gjort absolut INGENTING och hela veckans inomhusträningar inställda. Ska satsa på att kurera mig och glo på tv.

Over and out!

Uppvärmning, Nära, fot, perfekt position, perfekt aktivitet, belöning. Tack och hej!

Sen gick jag hem och blev ännu sjukare….

Veckan har bjudit på vattentrask hos bästa Sara. Dom älskar att springa in i rummet tills dom inser att jaha var det därför vi är här…trasken. Båda är uppe i 30+ minuter, mini travar 3 omgångar vilket ser asjobbigt ut, i övrigt skrittaren dem båda. Ingen viktminskning så musklerna sitter i än. Bra nyheter!

Vi har också varit hos Anne och tränat. Kollade lite på vårt ff, förberedelser, aktivitetsnivå, med mera. Ikväll var första träningspasset som jag började jobba med att sänka aktiviteten i ff. Efter 6:e gången med vår nya sänkasignal- typ, började hon koppla. Ett lugn spred sig och positionerna blev perfekta. Mini vet vad hon ska göra, hon behöver ”bara” vara koncentrerad. Bara;-)
För mig var det lite oj, vad häftigt, gjorde vi det där?  Jag som ALDRIG vill sänka aktiviteten utan lära hunden att mästra den, agilityskada…

Häftigt vare!

Vi länkade även gruppmomenten. Hon sitter inte alltid låst med frambenen som jag önskar.  Främst beror det på att hon sitter så tokigt. Så ser det ut varje fall…vi jobbar vidare.
I uppsittet från platsen har jag ett annat kommando än sitt och idag när jag sa sitt fattade hon ingenting. Inte jag heller tills jag kom på att hon var förbannat duktig som valde bort det och for upp som ett spjut när jag sa det vanliga. Duktig Nasse basse! Hon ska väl gå på min röst också egentligen men i dagsläget tränar vi ju på att välja bort andras kommandon och då känns det ändå ok att hon inte agerade.

Känns härligt att vi trots att det är vinter lyckats få till bra träning både inomhus och utomhus. Lite innan snön kom började vi vår inomhusträning. Och det verkar som möjligheterna fortsätter. Snart öppnar nämligen en ny inomhuslokal i Täby. Där jag bor! Tjohej!

Under en period har jag fokuserat på att Mini bara ska klara att träna och LYSSNA på MIG när andra tränar, ropar, klickar, springer etc. Ett mycket svårt kapitel för Mini. Idag såg jag hur träningen givit resultat då det fanns alla möjliga triggers omkring oss och hon gjorde rätt val, tittade på mig. Man blir så glad i hjärtat då! Inte lätt när man har lätt och vibrera…hon verkar också uppskatta och ha fått värde för att bara bli i en position. Det är ju där koncentrationen och fokus lätt brister då hon kan fastna i andras aktiviteter då. Inte nu! Gullemusen!!!

Har också gått tillbaka till att ge henne favoritbelöningen -lek- efter koncentration. Det är helt enkelt inte värt för henne att inte hetsa upp sig om hon får godis för det. Jag har tidigare tyckt att hon blir för het av det men nu ska jag istället vara mycket noga med att inte belöna när hon steppar i fria följet. det är fortfarande kriteriet—– koncentration;-)

Något jag är sämst på och blir för statisk i är att träna gruppmomenten i sin helhet. Nu under vintern har vi ju gjort mycket momentträning men jag verkar ständigt glömma att kedja och inte belöna emellan och göra det tävlingslikt med transport emellan. Det får jag äta upp nu. Fröken vill ha sin boll….mellan varje övning;-) så det har vi fokuserat på närmsta dagarna. Hemma går det bra men med två pappisar som pep bredvid och en massa rörelse och ljud blev det för svårt. Då kom våra första stön…haha! Vi gjorde om och om och om igen…efter femte gången andades hon ut och bytte ansikte. YES! Mini är klok och kommer förmodligen komma ihåg att den attityden inte gick igenom. Vi får hoppas! Och komma ihåg att ha mindre störning nästa gång.

Ska bli spännande att se hur det går på tävlingen om två veckor. Vi ska in och köra gruppmomenten och sen ff. Någonstans där ska jag belöna. Jag ska följa min plan!