Mini och jag gick kurs för Anders Kjernholm förra helgen och som vanligt får man alltid med sig tankar som man analyserar och pysslar med i efterhand. Nu har jag lagt om vår träning något och planerar inte tävla mer i år om jag inte kör en transporttest och ser om det funkar tävling och belönar och går av. Men jag tror jag kan få fram samma test på träningstävling. Får se hur jag gör. Dessutom känns inte vi helt redo helhetsmässigt. Hon orkar, ja, men vi måste köra hela eller längre länkar OFTARE då förväntan ligger högt och aktivitetsnivån likadan!  Jag är för lat….Dessutom behöver vi bli säkrare på delarna i det stora. Inte bara klara rutskick på tur och såna saker utan för att hon KAN det ORDENTLIGT! Jag behöver en spark i rumpan;-)

Kajsan var också med på ett hörn dag två och det var såklart roligt! Det mysigaste med henne är att hon är så förtjust i mig! Det är så himlans praktiskt i träningssammanhang. Då konkurrerar man inte med mycket. I dagsläget fåglar;-) Hon uppskattar både lek och mat och det är givetvis riktigt nice. Inte nåt som behöver jobbas upp direkt.

Mitt lilla impulsköp har hittills visat sig vara ett bra sådant. Vi trivs jättefint ihop och det känns som ”hur kändes det innan Kajsan kom”? men å andra sidan så kände jag så här redan när jag träffade henne första gången. Jag försökte välja den andra men det gick inte.

Vi håller på landar i vardagsrutinerna och funderar kring träning mest hela tiden. Vad ska hon bli? Hur vill jag grunda den här valpen? osv. Fortfarande lite hårdare typ än mina andra, fjäskar inte för någon hund, enda som fått en puss som främling är gammelmoster Ginnie;-) Tur hon är lyhörd mot mig för annars hade det blivit jobbigt. Hon glömmer väldigt fort vad man sagt och minns liksom inte sekunderna efter;-) Klippa klor går fint och hon är precis som valpar är lite jobbig emellanåt;-)

Maja, känns trött och inte helt nöjd med sitt nya liv;-) Men kanske är hon extra trött bara nu då valpen är lite jobbig emellanåt och hon gärna vill vara med och ha koll ändå fast hon blir sur ibland. Tanter! Ska köpa en grind till köket så hon får vila ifred oftare.

Vi har knappt hunnit valla nåt men jag har ändå börjat sätta in nya signaler då de gamla aldrig riktigt satt och var svåra för henne att förstå. De hederliga engelska kommandon är mycket bättre, känns och märks redan nu…så vi är tillfälligt lite bak i träningen. Men det kommer nog ge frukt nästa år om vi har tillgång till får igen. Ska bli skoj!

Kajsan har även hon träffat fåren och fått gå med dom. Mini hjälpte till och det känns häftigt att ha en hund som kan balansera dom lite vid sidan avså att dom inte kommer farande utan låter valpen bara gå..då blir det inte den här hetsen att stoppa och springa i balans utan bara känna lite på fåren. Roligt tyckte Kajsan! Intresset finns fast hon vet inte vad hon gör. Men sugen är hon!! Ska bli så kul att träna en till hund! MÅSTE gå en kurs, nån gång……………….tur jag haft snälla vänner hittills! *kramar*

Nu ska jag sussa, men må så gott och jag ska försöka blogga lite oftare men jag prioriterar inte det tyvärr.

 

Tiden går fort när man har kul;-)

Valpen som var 14 veckor förra helgen är nu 17 för jag hade räknat fel..hihi! Inte konstigt hon var stor.

Läste någon liten text om valpar och trotsålder någonstans på nätet och vips var hon i trotsåldern den lilla rackaren. Så det är dags att lägga ytterligare en pusselbit i samarbetet mellan oss så vi inte kommer i konflikt för hon har vilja den här lilla sötnosen. Som tur är har jag också det..fniss!

Lite bilder från helgen som snälla Marie Linder fotat.

Mammans unge !

Älskar den döda kaninen unge!

Kärleksfull unge!

Lekfull unge!

Finns massor att berätta om Kajsan men det är nog lite ointressant för er läsare;-) Jag är varje fall jätteglad i min lilla puppelure. Hon är allt jag önskat. Må så gott!

Mini och jag har även hunnit tävla lydnad och om det inte varit för en nollad dirigeringsapportering kunde vi kammat hem finfina SM-poäng. Nu fanns det dock ett ”om” så det blev istället ett fint första pris! 271 poäng och det känns häftigt! Det är jag mycket glad för men framför allt att hon gick ff hela programmet mellan momenten och höll ihop helt jävla bra ända till slutet-om jag får säga det själv…! Hon känns stark! Sommarens vallträning, simmande och överlag träning har gjort susen! Det som gått mindre bra innan börjar gå bättre och nu ska vi bara tävla och köra ihop oss lite till.

Egentligen kanske man borde känna pressen att avancera och kvala till SM och åka på rankingtävlingar osv osv. Vi har ju varit med i talang och är landslagswannabees eller? Ha ha! Borde känna hur prestationsångesten jagar en. Men nä.  Jag har lagt all prestationsångest och stress i papperskorgen för länge sen och det tycker jag fler borde göra. Livet är för kort för att bry sig och engagera sig i vad andra tycker om mig och min träning. Livet är ibland så kort att vi borde satsa och sträva efter att njuta av våra fyrfotingar och all den kärlek dom ger oss. Njuta mer av ”görandet” och mindre av resultatet. Vi är inte värdet av våra prestationer! Det är värdet av vägen dit som gör en lycklig. Känslan av att vara del i ett sammanhang -together!

Tävlandet är vår fantasi och en uppgift vi som förare måste ta på oss att klara. Kan vi inte det är det dags att fråga sig själv varför man tävlar. Tävlar man för att prestera och självförverkliga sig själv så behöver man klara den pressen och kanske jobba med sin självkänsla och mentala styrka. Eller tävlar man för att det är så in i vassen skoj att kämpa och träna mot ett mål?

Alla behöver inte vilja samma. Jag personligen vill bara träna hund med mina bästa vänner och ha kul på vägen mot våra mål. Ska det vara så komplicerat kära vänner? 😉 jag vill nå framgångar men på det sätt jag vill och har lust med.  Inget annat är värt min fritid och mina tankar. Detta styr jag! Lätt att säga eller hur? Men tänk på saken…jag väljer att träna hund för tävling och då väljer jag även vad jag vill och har lust med. Eller hur? Jag är verkligen inte typen som bangar när det blir lite jobbigt och det är väl en del av min styrka. Jag drivs av motstånd och har bra självkännedom. Men det är mitt val och summan av ens erfarenheter. Och jag måste tillägga att ibland handlar det också om ens umgänge och dess attityd. Den smittas man av. Som tur är jag omgiven av underbara fantastiska människor som jag kallar vänner. Dom vill mig väl och dom trivs att vara med oss. Och jag med dom. Det är viktigt. Oavsett mål.

Jag ser fram emot att fortsätta denna otroligt roliga resa tillsammans med min fina Mini. Även fast det ibland känns som att bestiga ett stort berg och stundtals tungt så är detta något vi gör tillsammans.  Framför allt är det något jag valt att pyssla med och det är min uppgift att leda min hund framåt oavsett problem. För oavsett priser och vinster så är det inte framgångarna jag kommer minnas den dag när hon är i himlen (hemska tanke). Nej, det är de vackra stunderna vi upplevt och känt tillsammans. Även de starka stunder man helst vill glömma. Inte fan är det en rosett!  Jag kommer minnas hennes mjuka blick mot mig på morgonen, hennes glädje av att simma, den mjuka pälsen som luktar Nassebus…det vackra blåa ögat som tittar på mig med kärlek, våra fina stunder bland fåren, den oron jag upplevde när hon var valp och sjuk och den smärtan man känner när ens valp inte mår bra. Min finaste finaste Mini…det är sånt jag kommer minnas. Hur hon kunde göra saker om och om igen när vi tränade. Hur hon litat på mig i flera situationer och jag riktigt kände hur starkt förtroendet var. Sånt är stort. Hur hon slickade sig om munnen när en laxbit låg på min tallrik. Hur jag kunde titta på henne och känna sån enorm kärlek och tacksamhet att hon fanns i mitt liv. Jag blir tårögd när jag skriver det här för jag kan inte minnas en endaste känsla från tävlingar där det gått bra. Dom var för stunden fina upplevelser. Men kärlek är något annat. För livet.

Den som har bäst minnen när man dör- vinner helt enkelt!

Den ska jag VINNA!

🙂

Gammelmoster Ginnie och Kajsan…

Idag hälsade vi på Anne som har fina fina gamla gammelmoster Ginnie som är 13 år och hur fin i kroppen som helst. Gillar den hunden och dom var lika på många sätt vilket glädjer mig. Kajsan utvecklas åt alla de håll jag önskar. Hon är en ljuvlig liten varelse och vi älskar henne så!

Pan och Tjommen ..

I helgen tog vi oss en tur nedåt i landet och hälsade på Kajsans fina syster och husse. Förutom massa valpmys och snack om allt möjligt fick jag njuta av hans hästar och den vackra omgivningen.Vi både red och åkte vagn. Det är första gången i mitt liv jag faller för en häst. Ja, allihopa var fantastiskt fina ardenner. Fick rida på en irish cob. Vilken vacker och härlig själ. Mersmak helt enkelt. Tack snälla!