Var på Ultuna idag. Minis leder ÄR verkligen vackra, som ortopeden sa efter titt på röntgenplåtarna..vackra knän, vackra armbågar, vackra höfter. VACKRA!

Eh? Inte direkt vad jag väntat mig?! Mini skulle ju ha pålagringar, ocd, slappa leder, allt möjligt ….älskade hund. Älskade Mini…

Så Mini är det helt plötsligt inget större fel på mer än att hon behöver muskla sin bogled…!

Hur beskriver man lycka?

JAG ÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ LYCKLIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIG!!!!!!

 

 

I veckan fick jag bekräftat något som jag vetat länge för jag har känt det själv och kollat upp det förut utan bekräftelse, Mini är överrörlig i bogen. Det är inget hon har ont av, IDAG, och hon kan tävlas och tränas vidare i agility egentligen, men hon kommer förmodligen få ont av det i framtiden om vi fortsätter med agility. Jag ogillar att inte veta och jag tänker därför inte köra på så länge det går….

Mini är i första hand min kompis, mitt hjärta, mattes älskling, och tävlingshund i andra hand. Därför har jag beslutat att det är slut med agility 😦 för även om jag stärker upp henne så finns det en chans att hon börjar bli en halt vovve i framtiden vilket många överrörliga hundar blir…. Nu haltar hon inte och det är bäst att stoppa påfrestningen som är värst, stärka upp och satsa på det hon kommer klara!
Förbannat trist för hon är otroligt talangfull (i mina ögon) och jag tror hon skulle gått långt. Vi hade precis kört ihop oss… Men, det finns bara en av Mini och jag vill ha henne hel så länge som möjligt. Och kan jag minimera hennes skaderisk inför framtiden så blir det såhär. Hon går i första hand. Så nu blir det mycket skogsarbete istället kombinerat med fortsatt satsning på lydnaden. Skitkul ska det bli! Förbannat ledsamt men spännande…jag på nya äventyr med min fina lilla vän!

MH kom vi ju inte med på då vår anmälan försvann. Skitsamma. Världens snällaste Johanna pratade med sin också otroligt snälla uppfödare Maria (som jag nyss lärt känna) på kennel Walkabout, och VIPS fick vi en plats på deras uppfödar-MH: Så himla himla snällt och vi är så tacksamma! Samma dag som det tråkiga beskedet fick jag även det trevliga telefonsamtalet om MHt, är inte det ödet så säg!!!

Mini SKA bli bruksMini, det är meningen! 😉

 I LOVE YOU!

En del nytt har hänt. Bland annat har vi kommit med på en till omgång av talangtruppen. Känns roligt att vi faktiskt går framåt och inte bakåt fast man ibland undrar vad man sysslar med 😉 Viktigast är väl egentligen alla sköna människor vi lärt känna och numera umgås och tränar med. Ni är guld! Och ni vet vilka ni är!!!

Förra helgen fick jag möjlighet att i schäferungdoms regi gå kurs för Jonte Eklöv, som typ aldrig håller kurser i Sverige. Rose Hedman var även hon med på vissa delar. Det var en nyttig kurs som väckte mig ganska mycket, speciellt gällande uthållighet och koncentration. För min del- vilka drifter kan jag använda mig av i både belöning och utförande? Vad belönar och bekräftar jag? Mycket intressant och jag är glad att jag är så förbannat nyfiken på hur andra tänker och tränar hund så att jag inte missar dessa möjligheter till att lära mer. Även fast det till en början känns främmande så ger jag mig in och försöker förstå. Slutade med att jag satt med en bunt bra nycklar som jag tror kan vara rätt så viktiga för framtiden. Tur man är så förbannat nyfiken i strut…
Jonte var uthålligheten själv.. tolv timmar höll han på första dagen. Mer engagerad och uthållig instruktör får man leta efter. Svarade på alla mina funderingar gjorde både han och Rose tålmodigt också. Så himla bra! Tusen tack till Jeanette som fixade allt så himla bra!

What else is new? Hm rehaben går bra. Jag vilar mycket mer nu och återhämtar mig bättre. Nacken mår mycket bättre men så fort jag slarvar med träningen så går det åt pipan.

Mini ska gå MH i oktober så vi kan tävla spår också. Så rogivande att spåra…

 

 

 

 

Man jobbar, tränar hund, äter middag någonstans och vid en oregelbunden tid däremellan, tränar lite till eller håller kurs eller går kurs. Mot 22 börjar man närma sig garaget hemma på fregatten. Tunga steg upp mot lägenheten. Man tar upp posten från hallgolvet och slänger av sig kläderna. Man faller ihop i soffan och sätter igång datorn. Surfar lite, kanske skriver något man borde gjort för länge sen. Sätter på vattenkokaren, gör en kopp te. Ibland med mjölk men alltid med honung.

Sen någon gång vid tolv går man med tunga fötter till badrummet, gör det man ska innan natten. Sova, vad onödigt tänker man ofta. Waste of time!

Man lägger sig i sängen, tänder givetvis sänglampan och sätter klockan att ringa när man beräknats ha sovit 7 timmar, helst 8 men det går inte alltid. Man har ju ett jobb att sköta. Sen läser man lite och somnar. Sover oftast inte särskilt bra för man är vaken- i skallen. Det är vid denna tid man kommer på de mest genialiska idéerna som man givetvis antecknar på ett närliggande papper.

När man vaknar… är man lika trött som när man gick och la sig. Av anteckningarna fattar man oftast- ingenting!

Hur är det möjligt? Man gör ju det man älskar mesta delen på dygnet. Hur kan något som gör en så lycklig få en att bli så trött och energilös? Det är nästan ett skämt. Många skulle säkert vilja ha en sådan vardag. Finns nog många som har en betydligt ”jobbigare” vardag. Min är ju inte ens jobbig?

Ibland känner man sig lite trött och att kanske vore det mysigt att läsa en bok och bara vara hemma. Läsa?  Nä just ja, inte nog lugn ens för att fokusera på en text.
Man slår på teven och försöker se på en värdelös serie. Inte ens de mest intressanta programmen gör att det är värt att slösa tid på. Man har ingen ro i kroppen att göra ingenting. Men man är slut.

Så, man orkar varken göra ingenting eller att göra någonting…

Jag tror att många känner igen sig i denna historia. Denna ”man” är ju många av oss som oavsett om vi gör roliga eller mindre roliga saker i vår vardag, är slutkörda på energi. Den går till slut inte ens att ladda på.

I min nästa blogg ska jag dela med mig av delar ur min rehab. Jag är nämligen inte bara trött på min nackskada, jag har även mött min nya vän som heter ”självinsikt” som är trött på att vara trött.

Ta hand om er!

Men det var inte sista gången
jag tänkte på dig
min ängel
Exakt ett år har gått
och jag saknar varje dag utan dig
Skulle så gärna vilja skriva
hur mycket jag hatar
att du inte finns här
Hur mycket jag vill ringa dig
krama dig och bara vara
Nära dig

Du saknas mig, alltid

Den här sommaren närmar sig sitt slut. Tyvärr. För jag avskyr vintern och har vi tur kommer vi ha en fantastiskt vacker höst först. Jag tänkte njuta av den och försöka boka in någon resa senare i vinter. Eller massor med inomhusträning i Kungsör….det har trots allt varit en skön sommar med mycket lydnad och en del vallning, lite agility och lite semester. Men det tar vi igen sen;-) Galet kul har vi haft, speciellt när en mobil blev stulen från fårhagen. Skrattade så jag grät när vi sedan mötte de nyss påkomna tjuvarna på en hamnpub en stund senare *ASG* men det är en annan historia..hihi.

I början av sommaren tog jag ju Majsan på utredning på Ultuna. Slutade med att jag trodde hon haft hjärnblödning eller en tumör och skulle typ dö. Jag grät och grät…Sen slog det helt om ungefär och hon sattes på kortison och specialisten i Tyskland som läste av plåtarna igen tyckte inte det var någon tumör utan snarare en inflammation eller möjligen en blödning. Men faran var över. Så jag gick från tröstlöst ledsen till förhoppningsfull. Nu en bra tid senare har jag en hund som mår så mycket bättre, är GLAD och lycklig i livet, vill vara med igen och vara sådär underbar som bara en Majsan kan vara med sin speciella närvaro. I LOVE YOU! Under sommaren har hon simmat minst varannan dag om inte varje, till vintern ska vi vattentraska och nu när jag vet att artrosen i höfterna finns så kommer jag givetvis hålla det i schack på olika sätt. Känns skönt att äntligen ha en diagnos och VETA….Ultuna har varit helt fantastiska- Cissi Rhodin-vår veterinär är helt underbar med Maja och är numera ”vår” favvodoktor. Maja svarade inte bra på vanliga antiinflammatoriska och då började hon ana att något annat var fel. Tänk vad bra det kan lösa sig trots att man tvivlar ibland..

Det är inte bara Majas hälsa som går framåt, min egen verkar gå bra med. Nästa vecka hoppar jag på en längre rehabilitering på rygginstitutet i Waxholm. Neurokirurgen där har satt en massa diagnoser, bla är det 1-2 kotan i ryggraden som är påverkade av olyckan. Samt lite annat smått och gott. Men, dom är positiva (!!!) och jag tvekade inte en sekund att hoppa på. Det är ett halvtidsengagemang, minst, att delta och man gör det fullt ut annars kan man hoppa över det. Vilken möjlighet, en gång i livet! Den tänker jag ta för jag vill må bra och göra allt jag vill i livet och inte begränsas! YES!

Under året har jag deltagit i en utbildning för att bli allmänlydnadsinstruktör. Den börjar närma sig sitt slut, vilket är trist för Åsa Klint är fantastisk som lärare och mycket engagerad i oss! Det har varit en intressant period, man gör det ju lite till vad man vill. Har hört från en del håll att det är ju inga nyheter etc som presenteras men jag har aldrig sett det så. Vi har en mycket kompetent lärare och jag har verkligen sett till att få ut så mycket jag kan av både hennes erfarenheter och gruppens. Jag menar, även repetitioner skapar en retning som gör att man tänker till och många gånger utvecklas. Har man  inställningen att man redan kan allt så lär man sig inget…och då är frågan hur bra instruktör man blir då? Är man tillräckligt lyhörd då? kommer man med öppet sinne om att det finns saker att lära, ja då suger man till sig som en svamp och utvecklas. Om vi kunde allt om hund, varför vill vi då bli instruktörer? För mig är det nog mycket känslan i att för det första hjälpa någon med ens hobby men också den sköna känslan av att aha- DET funkade där och inte där och kanske därför att osv….tankegångarna som skapas när man ser olika hundar.

Tidigare i år bestämde jag mig för att jag skulle utveckla min kunskap om hund…inte fortsätta fokusera på bara inlärning utan rikta den specifikt mot hundens mentalitet….ibland kände jag att det saknades i mig och att mycket skedde på känsla. Visserligen fungerade det bra men jag ville ha mer kunskap och sätta ord på saker. Så jag hoppade på allt från kurser för fd polishundstränaren Gyllensten till valpspecial för Ingrid tapper etc. Jag måste erkänna att det har varit så mycket värt! Maja och jag började vår bana med kurser för Canis- för många år sen när det var nytt, men där saknades just denna biten och det tycker jag man kunde känna av många gånger. Jag var inte alltid nöjd med kurserna och jag trivdes inte med kriterierna alltid och inte heller gillade jag att man inte jobbade med individen utan utgick från det observerbara.Jag blev faktiskt osams med en instruktör på kurs för att jag tyckte dom satte dåliga kriterier som bara stressade hunden…ska man jobba frivilligt ska det vara busenkelt för hunden att förstå vad vi vill. Tydligt begränsa alternativen med miljön etc. Inte ett stressigt gissande vilket många nybörjare lätt hamnar i.

Idag är jag ännu mer fast övertygad om att jobbar man inte med individen så missar man mycket av sin hunds kapacitet. Det som finns i hunden ska vi se som något vi samarbetar med- inte bara ett beteende som ska tränas. Hunden är så mycket mer komplex och fantastisk än så…

Nog om det 😉

Vi har varit och tävlat i Norge för T-truppens räkning. DET var en riktig upplevelse, fasiken vad sköna norrskorna är och vilka härligt öppna norska domare som generöst delade med sig av tips och beröm. Vi hade mysigt med gänget som åkte och man hann prata mer med varandra än på lägret.

Mini och, håll i er, även jag, gjorde bra ifrån oss. Jag gick inte som jag hade bajskorvar i byxan och jag förberedde henne inför varje moment utom fjärren. Kändes som vi flöt igenom klassen och det gav fina resultat. Mini verkar hålla ihop fint och hon orkar ganska länge. Nu är inte tvåans program särskilt långt så vi får hålla koll på det. Vår träning i sommar under heta timmar har givit resultat för hon verkar inte särskilt påverkad av att det är varmt när vi tävlar eller tränar. Jag hade även annorlunda förberedelser innan vi gick in, tränade en del innan samt blev kommenderad-tack Katta, samt gick in på plan på ett annat sätt. Jag måste ju testa, det är tredje gången hon startar en tävling och denna gång ville jag testa nytt. Nu är vi riktigt inspirerade och tränar för trean och eliten. Film kanske kommer om jag orkar ladda upp den 😉

Norge är fantastiskt vackert och vi bodde vid Skagerak och det var underbart!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mini ville gärna ta livet av sig i vågorna..galna hund…
Vi åkte i Maries fina Yeti och bara det var en skön körupplevelse. Fattas bara auto-pilot. Tycker det var lite dåligt att den inte hade det…;-) På vägen nattade vi ihop med Katta och Johanna.

Tänk vilka fina människor man träffat! Så glad för er ska ni veta 😀
Truppens ledare har varit fantasiska coacher och väckt många tankar och idéer.

Resan hem kan vi väl glömma och även gpsn subban som körde fel hela tiden. Hon längtade hem till Sverige….

Nu ska jag njuta av den sommar vi har kvar och kanske åka och bada med Minsann. Maja hänger bara hos min mamma nuförtiden då dom aldrig släpper taget om henne. Hon är lycklig där och det är viktigast. Hon förtjänar allt…
Jag får väl tillbaka henne efter sommaren om jag har tur… 😉

Förra helgen var vi och tävlade i Åtvidaberg. Mini smackade på två nollor och hon gick så bra den här helgen! Jag gick också på bra och vi skötte oss finfint båda två! Vi var i synk!

Tyvärr blev det ena loppet diskat då Mini sprang och tog någon annans leksak som låg mitt i målfållan, jag låg rätt långt bak på en lång målraka och vips var hon inne på plan med saken i munnen och diskad! Jag vart så himla besviken där och då. Ett kanonlopp med några småmissar men i stort sett bra… ett snörpligt avslut på en bra helg!

De andra loppen var också bra, en femma (rivning), en tia, rivning oh vägran två hinder från slutet, en till nolla på svår bana. Så himla nöjd!!!!

Men, nu blir det ingen agility förrän i slutet på augusti. Nu är det fokus på lydnaden. Vi ska till Norge och tävla för talangtruppen. Visserligen ska vi bara tävla tvåan då men vi tränar just nu för fullt för klass tre och elit. Gällande tvåan är det mest helhetsbrister vi har, tekniken har hon så vi kommer fokusera på störningsträning och länkar av olika slag samt fortsatt träning på gruppmomenten..
Förra veckan träffade vi några från talanggruppen som bor i stockholm och tränade tillsammans. Då fick vi mao chans till okänd kommendering in på plan och hon gick på det direkt och började tro det var rut-skick på gång. Hi hi! MEN, hon ändrade snabbt sin felaktiga tanke och när hon gått fint ett tag fick hon belöning! Duktiga Mini, framsteg må jag säga. För oss;-)

Det var riktigt trevligt att träffa det här gänget och det verkar som vi ska ses regelbundet. Högt i tak, respekt för varandras åsikter, engagerade personer med blandad bakgrund, kan det bli bättre? Toppenkul!

Nu till det allra bästa då! Min bästaste Majsan kanske blir FRISK!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Enligt utlåtande från specialisterna i Tyskland så har hon förmodligen ingen tumör eller haft hjärnblödning, hon har en inflammation! Det går ju varje fall att bota, hoppas vi!!!!

Så nu går majsan på hög dos kortison, är skitglad och mår MYCKET bättre i både höfter, tå och skalle! Underbart min älskade lilla maja!!! Du ska leva måååånga år till!

Det har säkert hänt en massa mer i våra liv men just nu är inte bloggeriet prio ett. Solen skiner och om vi inte badar så tränar vi eller njuter av sommaren på något annat vis. Och har ågren för att den snart är slut..haha 😉

 

Detta bildspel kräver JavaScript.