Nu har det gått en månad så det är kanske dags för en uppdatering *ler*

Det värsta är att jag knappt har något att berätta om. Vi tränar lydnad lite då och då när inte jag fryser snoken av mig och går sköna promenader i snön! Min nacke är helt paj nu när det är så här kallt och jag är lite irriterad till och från för ibland känner jag att jag skulle vilja amputera bort skallen och nacken. Men sen kommer jag på att det finns värre krämpor. Då känns mina mindre. Faktiskt.

Min fot mår skapligt och jag kan nu gå på platt underlag länge utan problem. Med ostabilt underlag får jag fortfarande ont men det går ju för fasiken framåt! Så härligt! Mitt i allt detta tråkiga agilitypausande har jag funnit lusten till seriös lydnadsträning och inte bara som sidopyssel till agilityn. Detta har resulterat i att jag tog tag i saken och fann mig en coach! Vi startar nästa vecka med privatlektion så jag kommer igång med mina funderingar och frågor inför framtida satsning. Mini tycker lydnad är riktigt roligt nu och jag ser vilken kapacitet den lilla loppan kan få om man får till tankarna lite hos matte. Ibland ska man inte tänka för mycket utan bara köra och se hur det går. Lydnad är ju inte min sport så jag blir lite tveksam och fundersam kring hur jag vill ha det och mycket tid går åt till att tänka teori istället för att bara gå ut och köra praktiskt och komma fram till något as it happens liksom. DET ska jag bli bättre på men jag tror det kommer med säkerheten också. När man inte vet exakt vad man vill ha och bara vad man inte vill ha och samtidigt vill att det ska bli snyggt, blir man stundtals nojjig;-)

Sen är jag lite knäpp tycker somliga för jag tränar helst inte i mörkret då det kan finnas specifika konstigheter hundarna reagerar på just i mörkret men aldrig annars. Många tycker då att man ska träna på just dom störningarna men jag tycker tvärtom. Vill inte utsätta hundarna för situationer där omgivningen stör vårt fokus då det inte är något som normalt händer på tävling. Vad störningstränar vi för då annars? Till vilken nytta? Tränar jag störningar vill jag ha det tävlingslikt. Dvs med ljus och människor och andra hundar. Allt annat är bara onödigt, tycker jag.  Vi tränade faktiskt ute igår kväll i mörkret så med detta sagt sitter jag inte inne och väntar på dagsljus. Men om man jämför med att träna i dagsljus som jag gjorde i morse, med passerande hundar, byggarbete PRECIS bredvid och folk som passerar, =noll störd och fullt fokus=bra träning som hunden förstår.

Börjar få lite ordning med ställandet i inkallning, som jag slitit för att hon ska förstå. Ibland tänker hon inte alls och ibland tänker hon. Hm. Knepigt moment som egentligen borde vara så lätt att förstå. Men ibland går det lite fort för lilla blå och då måste man verkligen plocka isär det och vara övertydlig..då säger hon : jahaaaa……sötnosen!

Apporteringen går fint och nu har jag lovat mig själv att endast träna transporten tillbaka och inte skicka henne mer. Hon äääälskar apportering nu. Lite för mycket ibland så idag har vi jobbat med att bara belöna dom perfekta upptagen och inte fort ut och pang på. Hon får problem med hastigheten som hon inte riktigt kan reglera inför att hon ska plocka apporten. Dock en repetitionsfråga känns det som för på närmare håll tar hon dom fint och korrekt. Lite som när hon var nybörjare i slalom. Oj hur ska jag hinna bromsa nu då…funderar på att använda en target för att hjälpa henne bromsa in och plocka lättare. Vill absolut inte ta bort farten utan snarare lägga in en broms vid apporten och snabbt igång igen.

Fjärren känns rätt i skiftena men stundtals seg och ibland känns det svårt att få in rätt tryck och attityd i skiftena. Måste tänka över vilka belöningar jag ska använda i fortsättningen eftersom jag kört mycket godis ett tag här. Hon gillar ju egentligen mest lek och mat är ju inget viktigt för fröken. Det skulle vara lax då men hur kul är det att gå runt med lax i fickan? färsk ska den vara också….Sushihund!!!

Gah! nu kom jag på allt vi borde träna;-) och som vi påbörjat men inte fortsatt, vittring, gruppmoment etc…

Något riktigt bra är att jag har många semesterdagar att ta ut och iom att jag har världens bästa chef får jag spara dom till nästa år. Eftersom jag lever här och nu och tyvärr påmints om döden lite för mycket den sista tiden har jag bestämt mig för att jobba ihop pengar så jag kan få träna med Bob Bailey nästa år under hans chicken camps. Det har varit en dröm länge och jag tänker ta steget nu. Egentligen var jag på väg att sticka till Slovenien i sommar och träna för Trkman och gå på exciting hiking där. Men, jag inser att legenden Bailey inte blir yngre och att jag bara måste ta chansen-nu!
Har jag riktig tur får jag med mig en av mina bästaste vänner också!

Majsan får mer ont nu på vintern och vi ska till kiropraktorn nästa vecka. Förhoppningsvis kan hon lösa upp lite på platser där hon inte har spondylos. Skitspondylos… annars är hon som vanligt go och glad!

I helgen ska jag jobba natt och dagdrömma om kommande hönsklickeri….

Må så gott och vi höres i Januari! Då tänker jag inte skriva om året som gått och mål för nästa som alla andra utan jag tänker skriva om något så mycket roligare. Tjing!

Håller på fixar med bloggen. Tänkte fräscha upp den lite och kanske börja skriva lite mer i den också;-)

I övrigt så är det ganska lugnt och skönt i livet just nu då den planerade vallningsäsongen startade lika fort som den försvann för våran del. Men min filosofi i livet är att ”allt har sin mening” och kanske är det så att vi ska tävla lydnads SM 2012 istället för hålla på med fårvallning. Vem vet! Möjligheter finns alltid, det gäller bara att se dom och hoppa på dom!

Hösten och vintern är här och samman strålar på ett underligt men ganska härligt sätt. Solen skiner varje fall och jag som avskyr kyla passar på att vara ute på dagarna och inne på kvällarna. Eventuellt har jag fixat någonstans att träna (lydnad)  inomhus i vinter för jag tappar helt motivationen när jag bara fryser. Och träna lydnad i ridhus gillar jag inte heller. Hoppas det löser sig, med lite tur är det nog verklighet snart;-D

Haft en hel del kurser i agility i DTBKs regi. Ser fram emot nästa år då vi har många nya tävlingsekipage på gång. Dom är väldigt taggade på att komma ut och tävla och jag tycker givetvis att dom är jätteduktiga som på så kort tid sugit åt sig allt dom kunnat och verkligen ser till att träna tillsammans och hjälpa varandra framåt!  Dom är helt otroligt vänliga och rara mot varandra! På kanelbullens dag hade en nybakade bullar med sig på kursen, direkt från ugnen. En annan bakade ett fantastiskt kakverk under förra helgens kurs.  Mysigt och kul att vara instruktör för ett sånt glatt gäng! Känner att jag under mina kurser, som blivit rätt många sedan jag blev färdig instruktör, utvecklats mycket och verkligen blivit varse om hur unik varje hund och förare är samt kommit på många häftiga lösningar förjust den hunden. Speciellt slalom med bågar har utvecklats varefter man stött på problem. Jävligt kul helt enkelt!

Nästa vecka har vi avslutning för träningsgruppen och då blir det gemensam knytfest också. Nästa år ska vi njuta av det vi skapat tillsammans- klubbandan!

Mitt lilla hjärta har skadat sporren rejält men det brukar läka fort. Vi avvaktar och hoppas det läker snart. Himla skådespelerska den där lilla fröken Mini-Mus;-D Men springa i skogen kan hon och flänga runt som inget hänt men att göra rent sporren var mycket dramatiskt–sötnos! *hjärta*

Har för övrigt upptäckt ett mycket fint program jag måste skriva om. ”Så mycket bättre” lördagar 20.00 på tv 4. Underbart!!!!! se det!

Bye for now!

Efter en del familjära jobbigheter är jag nu tillbaka på banan igen. Känns det som. En mycket fin vän sa något som jag tagit till mig…

”Det är bara att vara ledsen tills man inte orkar vara ledsen mer och sedan vilar man upp sig så man orkar vara ledsen ännu mer. Sen går en tid och då är man inte ledsen lika ofta.  Om du är stark och orkar vara ledsen länge måste du vara stark åt andra hållet och ta ta i dig själv”

Det är väl ungefär där jag är nu. Min omgivning kanske inte märker av detta speciellt mycket men mina närmsta, ja dom gör det. Det är tur att mitt normala jag är glatt och snällt;-) Känner att när jag tränar hund, umgås med vänner, jobbar etc. -då vill jag inte bryta ihop och prata om sådant här. Jag vill ju göra just det jag gör som gör mig lycklig! Dvs.umgås med mina vänner eller träna mina fyrbenta vänner. Den tiden då man samlar sig och mår bra i hjärtat. Den behöver man. Kanske inte betyder så mycket för alla att ens farmor går bort men vi stod varandra nära och jag har liksom känt mig så arg och förbannad på ”någon” och att denna någon tog henne bort från oss. Det var ju inte så här det skulle bli. Så plötsligt. Som sagt, min kloka vän sa att man ses i himlen och det hoppas jag verkligen.

Ibland är det tur man har en hobby man älskar så passionerat! Denna helgen har vi faktiskt lite oväntat varit och valltränat hos Sven några gånger och jag kan säga att jag är laddad till tusen och så även Mini. På lördagen tyckte Mini att jag kärringen kunde dra, hon fixar själv. Sen styrde Sven upp det hela och plötsligt hade jag en ny hund. Tror att det blir mer tydligt det med -svart eller vitt-  när man har manlig röst, för se på fan vad hon hade talanger då… 😉

På söndagen gjorde vi samma sak men med lite andra övningar som vi fick i läxa till nästa gång och vips så hade jag tydligen kommit igång med vallningen igen!!! Såå kul! Tänker höra med Agdala om träningsmöjligheter finns och sen får vi träna hos Anita när det finns möjlighet där också. Det får bli som det blir. Största behållningen är att både Anita och Sven kommit fram till att Mini ska vara på fötterna hela tiden och det känns bra. Hon liksom exploderar annars..ligger och laddar och vill liksom vara på fötter, och hon har aldrig varit en ligghund. Vill av naturen alltid stå..Nu har jag verktyg för att få fram ”lugna” steg också. Nice! Våra Walk on ska inte vara Run on som de var under lördagen. Hon lär sig så snabbt och har varit mycket lyhörd och på söndagen gick hon mycket fint mot djuren. Min fina tjej!! Även jag har antecknat och frågat. Det börjar klarna! Har faktiskt fattat varför jag aldrig fått henne gå fint in i upptaget samt fått mig en tankeställare om min egen pondus. Ibland behöver jag visa var skåpet ska stå och jag har förbannat svårt för det. Men det är faktiskt inte schysst att vara otydlig jämt heller.
Sven körde sen sin yngsta fina lilla hane Tim och vi fick lite uppvisning på vad saker och ting heter och hur det ska se ut och inte se ut. Lärorikt och kul!

Min andra passion heter ju lydnad just nu och vi tränar flitigt. Håller på med lite tankenötter gällande inkallning med ställande samt även vittringen. Tränat en del apportupptag, fjärr och ruta i en period samt andra färdigheter som jag tänkt använda i träning. Jag liksom fastnar i några saker och så pillar jag med dom ett tag.

Agilityn ligger ganska nere just nu. Mest pga foten. Den blir bättre med vilan och om jag bara kommer igång ordentligt med min träning så blir det bra till nästa säsong. Annars får någon annan tävla henne och jag träna henne. Några står på kö redan för att få springa med Minimus, så ensam lär hon inte bli;-)

En annan kul sak som hänt i helgen är att syrran Spice gick VP i helgen och blev godkänd!!! Grattis bästaste Syrran! Blir valpar i framtiden hoppas jag. Vet en som vill ha en då..moi!

Sådär, nu har jag bloggat för ett bra tag framöver. Ska ta upp mina studier igen i november så;-) men kanske får jag lust att blogga ändå. Vi får se.

Må så gott!

Det hela är ganska komiskt och blev absolut inte som jag tänkt mig. Inspirerad efter kurs med Dawn Weaver (mer om det senare) och peppad av positivt tänkande av Åsah med flera,  bestämde jag mig för hur vår tävling skulle gå till. Mål: positiv upplevelse! Planerade hela tävlingen, från uppvärmning till avslut. Plan A-B-C mao. Jag behöver det för att styra mina nerver och för att istället fokusera på de rätta sakern under tävlingens gång. Det gjorde att jag för första gången i lydnadsringen kände mig ganska okej med situationen. *glad* Och naturligtivs påverkades känslan av att jag rörde mig ganska bra på plan. Tack Iris;-)

Målet var att ge min fina lilla hund en positiv upplevelse genom alla moment . Oavsett om hon inte gjorde rätt. Tänkte bara visa henne att hon inte kan göra fel och att det bara är att göra liksom. Blir det fel så har jag inte tränat det tillräckligt helt enkelt. För det hade vi inte. Jag vill att hon ska uppträda schysst och då krävde jag det även av mig själv. Hela vägen. Trots att det gick på agilityplan. Hjälp! När jag insåg att det var på agilityplan där hon en gång börjat sin agilitykarriär tänkte jag ställa in. Jag vet ju hur hon söker hinder och blir fixerad…hur fan skulle detta gå egentligen. Samtidigt har hon blivit bättre med den träningen vi gjort de senaste månaderna där vi skippat all förväntan på agility vid lydnadsträning. Så vi körde på…startade som nummer ett! Resulterade i att hon blev lite störd av agilityplan men främst vid linförigheten och vid ett uppsättande för då hade hon sett hindrena, annars gick hon som väntat, lite osäker på ställ och lägg vilket påverkar utförandet lite grann samt även lite för glad på tandvisningen;-). Vi fick vårt första pris och vann  dessutom klassen. Hur glad kan man bli ? 😀

Roligast av allt är att vi nu kan träna de roliga sakerna-weee! Ska träningstävla på torsdag och då blir det tvåans moment. De flesta behöver bara putsas till lite och sen kör vi tvåan också.

Nu ska här tränas….

På en hylla på akademibokhandeln stod en bok som fick mig att titta lite extra på omslaget.
”Det blir alltid som man tänkt sig”* sug på den en stund…..hm. Känns skönt i mun eller hur?

Bläddrade lite i den och tvärt emot den här typen av böcker som ofta är metodiska och opersonliga, verkar den här ganska personlig och nära på nåt sätt.

Nu har jag börjat läsa den och tänkte dela med mig lite av det som står och hur jag tolkar det. Det här ämnet intresserar mig och på tok för sällan diskuterar man det. Vore kul om några hakade på!

Man kräver fokus och attityd hos hunden. Koncentration och uthållighet men vi glömmer ofta oss själva. Vi är liksom inte så viktiga. Träningen ligger i fokus men resten då?

I det första kapitlet som handlar om att hitta sina nyckelord fastnar jag direkt. För att finna rätt anspänningsnivå och rätt mental inställning kan man försöka ha tre ord i bakhuvudet.  I vilka situationer kan man då tänka sig behöva dessa tre ord?  I mitt fall är det oftast hundrelaterat. Allt ifrån vilken inställning jag har till lydnadstävlingar till tankar om vem vill man vara som människa. Svårt. För att hålla sig hundrelaterad akn jag ställa mig dessa två frågor:

Hur vill jag vara inför min hund när vi går in på agilityplan?
Det svåra med det här är att samtidigt som man är taggad att få köra agility så vill man ändå spegla någon form av känsla av att ”jag vet var vi ska”. Har ni sett en taggad GPS? nä tror inte det är så jättebra egentligen. Man kommer nog fram fort, och fel. Ibland känner jag mig så.

Hur  vill jag vara inför min hund när vi går in på lydnadsplan?

En vis kvinna sa en gång till mig att ”ladda till 80 procent innan du går in, men först när du står och ska ge startsignalen går du upp på 100 procent”. Det ligger väl en viss sanning i det eller hur?

Så vad vill man ha för tre nyckelord när man går in i starten och ska köra? Vad vill jag ge för sinnestämning till min hund? Det är dessutom sådan skillnad på vad olika individer behöver. Jag tror att Mini behöver tro att hon har en vägvisare med sig som kan vägen-för annars tar hon den själv. Samt öppen i huvidet för jag behöver kunna ge mig själv instruktioner dvs minnas banor, handling etc. Tredje borde bli glad. För jag vill alltid förknippa agility med att jag är glad.

Mina tre ord blir då:

GLAD, ÖPPEN och VÄGVISARE

När jag tänker efter så tror jag det blir samma i lydnaden. Jag vill utstråla att det är roligt att tävla och att jag blir glad av att göra det med min hund. Öppenheten behöver jag också för att kunna ta in kommendering, min hunds läge och för att hålla fokus. Vägvisare får också bli kvar för jag utstrålar då ett ”jag vet var vi ska” igen. Om jag låtsas at tjag vet det så kommer chanserna att jag gör det öka. Inbillar jag mig.

Så fort jag har tid ska jag fortsätta gå igenom boken här i bloggen. Förhoppningsvis får vi då veta HUR man lär in dessa ord. Det får bli en studiecirkel med mig själv online. Om jag har tur ger ni mig lite kommentarer så jag får bolla lite! Kom igen-jag vet att det finns många som läser men aldrig kommenterar.

Nu ska jag fortsätta få saker att bli som jag tänkt mig. dvs jag tänker aldrig gå lägga mig före tolv. *LER*

Må så gott/ Jenny

*Författaren heter Olof Röhlander. Boken kom ut nyligen, 199 kr.

Sitter i en stuga på landet i Bollnäs. Vi valde att sova över en extra natt. Orkar inte stressa. Hundarna har badat varje dag.  Skönt.

Den musliknande bordercollien har varit överaktiv hela helgen. Tro det jag efter den här sjukt arbetsmässigt stressiga vecka med på tok för lite sömn och hundaktiviteter. Jag sov nästan hela lördagen. Emellanåt stack vi iväg och deltog i tävlingarna. Ja deltog, för vi var på två helt olika banor. Jag på en agilityplan och Mini på en rallybana, kunde varken slalom eller hade någon styrning. Satte mig på en sten och grät en tår för vad fan var det som hände egentligen? Jycken fyllde tre och blev galen? Sen insåg jag att energinivån var på topp för hennes del och min på noll, så jag bet ihop och bestämde mig för att plocka tillbaka min fina hund.

När tävlingsdagen var slut åkte till en otroligt vacker badstrand, lät henne få ur lite av sin överskottsenergi och bara simma. Jag tror Maja hade kommit till himlen. Även jag badade lite och det var ju kors i taket typ.

Eftersom vi glömmer lördagen helt med tanke på att jag för en gång skull var på rätta ställen eftersom jag börjar lära mig att sticka vidare men råkade ha rallymus med mig, så finns det bara ett bättre resultat att berätta om. I hoppklassen kom vi femma på fem fel. Endast en  liten onödig touch i en sväng där hon missbedömde avstånd mellan däck och mig och gasade in i mig. Resten av loppet var inte perfekt (en snurr också) men med Mini är jag nöjd om vi håller ihop på den nivån vi är nu. Hon gör bra tider ändå.

Positivt den här helgen har varit att Mini klarade gungan och rev inte ett enda hinder heller!! Det tycker jag är riktigt jävla bra om jag får säga det själv. Och att jag gjorde det vi tränat på veckan innan, dumpa i slalom och ställa mig efter hindret efter. Duktig matte.

Något som dock hetsade upp mig lite under söndagen och som jag tack gode gud slapp tävla på eftersom vi efter disken tog slalom och gick av var vägen till A-hindret i sista agilityklass 1 Large. -efter tre tunnlar på rad och en mur skulle man svänga lätt över upp till A-hindret. Det fanns inte gott om utrymme och mycket svårt att kunna vara där om an inte sprang som ett as..och lite till. Så förbannat antiagility och SKADERISK!! Jag hoppas de hundar jag såg inte gjorde sig allvarligt illa. En medtävlande påpekade detta och fick surt svar tillbaka att det inte står något om rak ansats i regelboken! Och vad spelar det för roll om min hund kan skada sig och utrymmet är för knappt och vägen dit är med hög fart. Tänk om och tänk rätt, snälla. Vem är vi där för? för att tävla kul utvecklande agility eller knäcka klass ett hundar?

Skitsamma. Jag ska fan bli domare om regeländringen går igenom.

Jag är lite besviken på mig själv för jag lät mig själv bli ledsen igår. Tänka tanker om att byta sport och börja med lydnad istället. Så neggo är jag aldrig. Sällan jag berörs av resultat utan tänker hela tiden hur kan vi bli bättre. Sitta på en sten och sura är inte min melodi. Men kanske var det för att jag fick ett tråkigt besked på fredagen innan avresa till Bollnäs. Farmor tänker dö.
En gammal människa orkar inte gå igenom fler strålbehandlingar. Det förstår jag. Det är bara det att jag älskar henne så. Den enda farmor jag haft kommer snart bara finnas i mina tankar och minne. Livets gång javisst. Men hårt och svårt att inse och vilja acceptera. Jävla skitcancer.

I morgon far vi mot Stockholm och sedan åker jag till farmor.

Just nu undersöker  båda mina tjejer skogen runt vårt hus. Dom svarvar pinnar i all oändlighet. Älskade djur. Livet blir enklare när man bara tittar på deras bekymmerslösa attityd.

Livet går vidare, endast döden är oövervinnlig. Allt annat gör en bara starkare.

Nu ska jag gå och svarva en pinne.

Mini och jag har tävlat en del i sommar. Många lopp har stundtals varit väldigt fina och ibland nära till nollan men så händer det där om inte… Några svårigheter vi stött på är att hon ibland:
– inte ser hindret framför sig för att hon låst på nåt annat. Sjukt viktig vilken linje jag ger henne. Det måste jag se på banvandringen annars är man toast! drar hon så drar hon…
-hantering av sin fart. Kan riva i bb och missa slalomingångar samt flyger vippen. Slalom har hon dock satt väldigt många i sommar. Tjohoo! Och bb har varit bra sista tiden. Överhuvudtaget bruakr hon inte riva speciellt mycket.  Sista agiityloppet satte hon faktiskt vippen för första gången på tävling. Behöver jag säga att hon klarar den jättefint på träning?!
-har en matte som inte litar på sin hund fullt ut i alla lägen och pratar på banan där hon borde knipa. Tror ibland att hon ska bränna iväg och påkallar uppmärksamhet vilket resulterar i vägran, jag borde fatta vid det här laget att hon är väldigt följsam..
– några få fall av ” jag är het orutinerad hund hej tjolahoppsan vad fel det blev-men visst är jag söt och jättejätteglad”
-samt några få tillfällen där jag inte hinner styra upp och hon just nu inte har de muntlig kommandona färdiga som jag vill använda i just de situationerna.

Självklart gör den lilla rackaren och hennes matte bra saker också men det känns skönt att radda upp det som krånglar så man får ännu mer idéer och tankar för bättringar när man skriver det. Har varit en kul sommar där vi utvecklats både i agilityn men även i vallningen som vi för övrigt ska ta tag i ännu mer när det lugnat sig med agilityn.

Under sommaren har jag försökt att köra Mini så som jag vill köra och inte bara som jag vet att hon klarar i nuläget. Hela tiden utmanat henne att utvecklas och samtidigt vågat lita mer på henne. Tagit vara på alla diskar och verkligen jobbat igenom de saker vi tänkt testa ändå. Hon kan. Är ingen bebis. Mitt frågetecken har varit jag. Kan jag?
Efter Skutskär inser jag att jag själv behöver ta ett steg till… Annars blir jag fast där vi är nu. Och jag vägra att klaga på att jag inte hinner och är för tungfotad för agility och har en skadad fot och bla bla.. Jag måste bara fortsätta finna metoder och bra vägar att gå. Finna mig själv där jag är nu och det jag KAN påverka.  Inget är ju ristat i sten.

Nedan kommer några lopp.

Fagersta-5 fel.

Fagersta -10 fel

Skutskär Disk

Skutskär Disk-klarar gungan!!!!

Tänk att det är så spännande att följa bloggar. Så spännande att jag fått besöksrekord. Herregud så många som är nyfikna och vill gotta sig. Jag gissar att det är ”funderabloggen” som gör sitt. Skiter i källhänvisning. Jag har aldrig varit ute efter att skapa rubriker. Därför skrev jag aldrig någon källhänvisning. Ville inte haussa upp det.Jag blev bara besviken och ledsen över det där med att våga vara elak.

Jag står kvar vid att det inte är en rättighet att vara elak för att få fram sin åsikt. Punkt. Ogilla eller gilla. Det spelar ingen roll. Jag må ha missuppfattat eller läst in något annat. Men så var det. Och det sker varje dag i våra liv och det är en viktig tanke att ha med sig i livet. Framför allt blir livet enklare.

Den här bloggen är till för mina vänner och bekanta. Jag har inga viktiga budskap att förmedla världen mer än mitt liv.

Så snaskigheter får ni leta efter någon annanstans. Om inget viktigt dyker upp som behöver vädras.  Normalt brukar jag bara vädra politik och samhällsfrågor. Men det är sällan.

En god vän sa idag att vi ska lära världen kärlek. Klokt och fint sagt av en av de snällaste människor jag mött.. Men naivt. För hur fan gör man det? Varje fall så tror jag det ligger något i att visa kärlek för sig själv. Hur visar man egentligen kärlek till samhället?

En gång fick jag kommentaren av en bekant att jag var för snäll för mitt eget bästa. Intressant. För mina nära vet hur jag egentligen fungerar. Det som dom sluga missar i sin slughet är att dom tysta oftast mycket väl vet när dom är för snälla. Men dom VÄLJER att knipa igen. Man visar kärlek för sig själv.

Nä nu jäklar ska jag köra agility och bada ihjäl mig!

Må solen steka hett på er era nyfikna loppor!

Vinkevink!”””””””””””

I dag avslutade vi helgens handlingskurs på DTBK. Ett helt underbart gäng som sög i sig så mycket kunskaper de kunde i den 40 gradiga värmen!!!! Trots värmen så ville de mera mera!
Jag är knallbrun och supertrött!! Men jätteglad……..vilka kursare vi har! Fina hundar med duktiga förare! Några debuterar redan i år men de flesta nästa år. Bådar gott för framtiden.

I början av veckan hade vi även barnläger och det var roligt med allt från vattenkrig till spår. Vi fick dem dock att bli mest intresserade av agility. Hö hö! …..hö hö…barn är roliga!

Under veckan som var tävlade vi agility på SSBK. Om det inte var för att jag höll på tappa byxorna 70 ggr och hade händerna upptagna hade vi nollat. Mini gick bra och tog slalom efter platten väldigt fint och var lyhörd. Dock satte vi inte muntligt tight kommandot men jag vet inte om jag sa det för sent och om jag var lite ofokuserad pga mitt ”problem”. Flera garvade högt åt oss och det var ju kul att vi kunde bjuda på ett skratt;D. Nu har jag ett par nya short…med snören!

Snart är det dags för bergslagsveckan och då banne mig vill jag komma hem med lite pinnar…!
Vi ska campa men jag börjar ångra mig lite…ruggigt varmt. Kommer bli klibbiga nätter…

Må så gott!!!